hjälp

Jag har trillar ner i ett stort svart hål av självömkan och kommer inte upp. Ovanför står alla och är mycket större än mig. Jag måste skärpa mig och sluta upp med dumheterna, men jag känner mig inte färdig. Jag vill inte putta ner dom djupt in i själen igen. Jag vill hellre damma av dem och nagelfara dem för att se om det ska sparas eller slängas. Även om min kris inte är enorm och jag inte ens riktigt kan sätta fingret på vad det handlar om så får jag inte förlöjliga den. Den är ju onekligen en faktum. Man ska inte börja gråta av att hyvla leverpastej.

Det har hänt förut och dessutom många gånger. Då brukar jag vältra mig i det i några dagar för att sen återuppstå som nån äcklig fågel fenix med ny energi (så försöker jag intala mig själv att det är i varje fall). Det brukar fan funka, men jag känner mig lömsk och som om jag besitter en hemlighet som ingen får veta. Ingen får avslöja mig och då måste jag kämpa. För VAD?!?!? Störda jävla unge.

Den text jag sitter och skriver är absolut inget som jag pratar om..men som text fungerar det. Jag biktar mig för mig själv och ber om nåd. Obarhärtig som jag är så kommer den sällan. Det kommer snarare ett skratt.

Det är överjävla läskigt att hälla ut känslor så här men jag bestämde mig inatt för att det är nödvändigt. Jag måste helt enkelt. Det blir mindre skrämmade så efter ett tag. Men just nu är jag allt annat än bekväm. Men det är hög tid. Jag ska på en månad inte jämföra mig med någon annan och gör jag det ska jag genast pausa och ta reda på varför och vad det ger. Jag måste helt enklet tycka om mig själv igen för just nu är vi inte kompisar jag och mig själv. Så. Djupa andetag. Det börjar NU.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0