emmaohgren

Min pappa dog. De berättade ju att det inte var många dagar kvar så den 7/12 var vi och hälsade på honom på dagen. Då fick vi en kram allihopa och han skrattade åt något skämt som Joel drog. Han var lugn och fin och ville hem. Han hade ont så han fick en morfinspruta. Sen sa vi adjö och åkte hem till Tomtebo. Där ryade vi runt med diverse bestyr. Klockan 00.30 ungefär ringde de och sa att pappas andning var så ytlig att de ville att vi skulle komma omedelbart. Vi rusade in i en taxi och åkte till akuten. Men där stod det en tant och höll upp innerdörren i slussen till akuten så vi tog oss inte in. Tills sist hittade Joel någon polis som kutade runt och öppnade åt oss. Väl uppe på våning nio möttes vi av en sköterska som sa att han avled för fyra minuter sedan. Den tid det tog för oss att få kärringjäveln att släppa dörrjäveln. Men det kanske inte gör någonting för inne i pappas sal låg han så bekvämt på sidan och såg så fridfull ut. Inte tillrättalagt som de kan göra på rygg med armarna i kors. Han var fortfarande varm också. Det konstiga var att på armen som låg över magen tickade hans armbandsur vidare. Det stod på 01:21 då vi kom in. En överväldigande och utomjordisk sorg grep tag i oss alla. Jag tänker inte ens försöka beskriva den i ord för det går ändå inte. Ofattbart var det bara. Att han var så stilla och hans bröst inte hävdes av andetag längre. Det skulle inte göra det mer heller. Efter någon timme kom det svåraste; att lämna honom. Vetskapen att jag aldrig mer skulle se hans ansikte eller röra hans hud eller få en kram eller håra honom prata, andas...det ville jag helt enkelt inte. Men jag blev tvungen. Hur gör man? Hur mycket kan en människa gråta? Oj vad vi höll hårt i varandra och alla tänkte samma sak. "Sov gott farsan. Vi syns i Nangijala".

Alla praktiska detaljer som följde och fortfarande håller på är också makabra. Ibland väljer min hjärna att tänka att det är någon annan vi planerar för och inte pappa. Bara att han är på semseter och kommer snart. Vilken kista? Vilka blommor? Vilken dag ska begravningen vara och vad ska vi bjuda på att äta? Förstår ni att det känns konstigt. Mamma och jag föröker tänka på hur pappa ville ha det. Han var inte den som fixade stora tillställningar och det blir det inte nu heller. Bårtäcke istället för en massa blommor. Kremering istället för begravning. Nu känns det som att jag skrivit detta tidigare, men i så fall kommer det igen.
Ikväll är det scoutavslutning i kyrkan och de ska hålla en tyst minut för pappa så dit ska jag gå för det vill jag. Jag vill också titta i kyrkan igen. Det var ett tag sedan.
Livet utan pappa kommer att bli konstigt. Minneslunden här i byn är underbart vacker. Där kommer jag att sitta när jag känner för det. Men i mina tankar finns pappa mer ute i stugan än i minneslunden. Der finns han spirituellt.
Nu är det bara resten kvar innan ....innan vaddå?..innan allt annat. Att ställa om sig. Att fortsätta. Att ändå kliva upp varje dag. Så ser livet och döden ut.