Pappa

Min pappa är döende nu och har bara några dagar kvar att leva. Nu har lever och njure lagt av totalt och vätskan i buken blir bra mer och mer. Vi åkte i ilfart till lasarettet för att sitta hos honom en stund. När vi kom dit mötte vi av något märkligt och skrämmande. Det var strömavbrott i nästan hela sjukhuset. Centralhallen var mycket komplicerad att orientera sig fram i och vi fick hålla varandra i hand för att inte tappa bort varandra. Sen ligger pappa på nionde våningen så det var bara att traska i trappor. Väl uppe möte vi av en läkare som berättar hur det är. Vet ni vad det märkliga är? Jag gråter inte. Jag grät då jag var inne hos pappa för det var tungt, men nu efteråt känner jag mig lugn. Jag har ingen aning om det beror på chock eller för att jag redan sagt adjö till honom så många gånger under en månad. Jag grät inte heller när en familj hämtat Lotus idag för att han ska få testa bo där. Jag är bara lugn. Dottern i familjen är eggad och liten. Pappan i familjen gillade Lotus direkt och satte honom i sitt knä där Lotus satt snällt och lydigt. På söndag får jag tillbaka honom tvärt för att de kunde inte ta honom förrän vecka 50. De ska ordna med alla hundsaker innan och det känns bra att de inte tar så lätt på hundägandet. Jilo kommer att bli kvar hos mamma och det tycker jag är underbart. Är man hundmänniska så är man. Sen hände en till konstig grej. En släkting kom in på pappas sal. Hon gick fel och märkte att vi satt där. Hon visste inte alls hur det var med pappa men hade ändå tänkt på oss igår. Hon blev helt bestört och höll nästan på att bli kristen eller åtminstonde spirituell. Hon stannade och pratade med oss en lång stund. Förr i tiden då jag var typ 12 år firade vi alltid midsommar ute i Mullsjö med tjocka släkten. Det var en jävla massa människor som sov över överallt. Mamma var också där som liten och minns lika mycket barndom som jag. Släktingen bjöd in oss för att fira där nästa år. År 2005 dog det tre kvinnor i min släkt som brukade hålla i själva midsommarfirande. En av ALS, en av cancer och en drunknade. Sedan dess har det inte varit sig riktigt likt där ute. Hon blev skitglad då vi sa att det nog blir så att vi kommer ut dit. Hellre det än att sitta i stugan och gråta för att pappa inte är där..och kommer aldrig mer att vara där. En mycket mycket mycket märklig dag. Alla är mer samlade än vi någonsin varit under hela denna resa. Det känns nästan skönt att sjukdommen är över och att döden får komma. Har han ont ska han bara få mer morfin. Sen har jag bestämt mig (och det gjorde jag redan igår) att varje farsdag framöver så ska jag ge mig själv en extra present i form av en lyxig massage. Annars tror jag att den dagen kommer att bli jävlig. Istället ska jag göra något som pappa hade velat, nämligen försöka må bra. Så ser det ut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0