emmaohgren

Jahapp. Just nu är det inte roligt. Min pappa är jättesjuk och svävar i det där gränslandet ni vet. Han hann vara hemma i två dagar innan han klappade ihop. Åkte in med ambulans och där dröjde det inte länge innan han hamnade i ett särskilt koma som heter leverkoma. Det beror på en mängd sammanlänkade orsaker men mest alkohol som har förvandlat levern till skrumplever. Detta gör att han inte kan ta hand om medicin han behöver eftersom han dessutom åkt på en infektion. Orsaken till infektionen vet de inte. I väldigt många timmar har läkarna inte vetat mycket alls. Vi ilade in till stan för att få alla möjliga frågor besvarade. Sutuationen var mycket mycket allvarlig och vi förbereder oss på det värsta. Idag kunde jag inte hålla mig för jag ville se min pappa. Även om jag stundvis kunde känna att jag inte ville ha det sista minnet av honom i medvetslöst stadium. I slutänden var det känslan att få prata med honom och förklara att vi klarar oss och att han inte ska vara rädd som vinner. Han ville ju inte vara värdelös. Känslan att sitta med familjen och diskutera livsuppehållande åtgärder vill jag inte uppleva igen. Jag hade en aning att de kanske skulle flytta honom till medicinavdelningen men jag upptäcker att det finns typ fem sådana. Så jag går till IVA där han låg sist för att se var de tagit honom. Där möts jag av en kvinna som säger att det "var nog han som fick hjärtstillestånd i natt så prova på kardiologen". Jag dör. Jag klarar knappt av trappen tillbaka till centralhallen. Väl framme verkar de inte förstå vem jag pratar om och vill ha hans födelsedata..som jag inte kan. Men de känner inte igen namnet. "Prova på medicin 1" heter det då. "På E". När jag hittat dit är det samma sak. De känner inte igen det namnet men eftersom medicin 1 är på två våningar kan jag testa en våning ner. Nu börjar jag tro att de tvillrat bort honom och vill mest av allt bara kräkas. På medicin 1 pekar nån jävla doktor på hans sal. När jag går in dit möts jag av en vaken pappa. Komat är borta...men han är sig inte lik. Det går knappt att få kontakt med honom. Han snurrar mest runt i sängen och säger "förlåt mig, förlåt mig, förlåt mig" om och om igen. Ibland söker han kontakt och tar på mig men i nästa stund knuffar han bort mig. På IVA fick vi prata med en läkare som sa att OM han vaknar från komat måste vi förbereda oss på att det inte är samma människa längre. Värdena är bättre. Den där jävla sänkan. Jag och mamma pratar om minutrarna vi tar livet i nu. En minut till är en bra minut. Varför jag skriver om det här vet jag inte. Det hjälper kanske att få lite ordning. Jag är så arg och rädd och har ingenstans att rikta det. Jag vill ha min pappa.