min personliga berg och dalbana

Ibland går det upp och ibland går det ner. Igår var det ganska uppe för pappa var vaken och så men natten till idag fick han en stroke så det går neråt igen. Imorgon är det anhörig träff då vi ska få möta någon att prata med. Allt annat har stannat upp och jag orkar ingenting. Jag hade en bra minut och bestämde mig för att handla något att äta men det var bland det jobbigaste jag varit med om. Hade jag stött på någon jag kände hade jag flytt. Det var min stora fasa. Som tur var så dök ingen upp så jag kunde bibehålla min koncentration tills jag kom hem. Allt är så konstigt. Jag bestämmer mig för att göra något...vad som helst..men det går inte så jag måste byta syssla hela tiden. Det som fungerar bäst är att se på film. Alla möjliga filmer bara det inte blir tyst och jag börjar tänka. Jag är så jävla trött på att gråta alltså. Jag är så trött på sorg för det tar min energi som en elak parasit. Jag vill inte åka mer. Jag vill kliva av. Jag försöker hitta stryka i tanken att om pappa kunde kliva in i mitt rum precis nu och se mig hade han inte velat att jag var så ledsen. Han hade velat att jag skulle klara mig och med tiden bli gladare. Ibland funkar det med ibland gör det för ont. Min pappa var så snäll. Det var han som strök mig på huvudet när han skulle väcka mig för att gå till skolan. Det var han som blev så glad när jag hälsade på att han fick tårar i ögonen. Det var han som kunde glädja sig åt det lilla på riktigt. Det var han som tog en promenad när jag var på disco som ung för att i smyg titta till mig. När jag upptäckte honom blev jag bara glad och frågade om han ville dansa. Det var han som tyckte att jag var bra på styrdans och behaglig att dansa med. Det var han som lärde mig köra moppe och han hjälpte mig övningsköra utan rädsla. Det var han som inte kunde hålla sig från att pom po poma och brumma med i låtar han gillade extra mycket. Det var han som hatade kossor för de var världens dummaste djur. Det var han som sa att man lever bara en gång och sen är man död jävligt länge. Det var han som var noga med att saker skulle vara i linje för annars fick han ingen ordning. Det var han som kunde snickra ihop ett burspråk av spillvirke för att han hade tid över en eftermiddag. Det var han som städigt snickrade nya "våpen" åt lillebror. Jag önskar att ni alla hade fått träffa honom som han var för han var min favorit..och är fortfarande...förhoppningvis länge till. Mångamångamångamångamångamångamånga minutrar till.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0