emmaohgren

Kockobello i huvudet idag. Sov för tungt och för länge. Så fort rollspelskamrater kilat iväg styrde jag mot sängen och trillade omkull där. Såg så fram emot sovmorgon idag. Schemat har varit rätt hejjigt sedan förra torsdagen faktiskt. Det är en aning sjukt att jag ska känna mig ouppvilad då allt jag gjort är att umgås med folk. Jag kanske är en semi eremit deep down inside och skulle må bra av isolering. Bara för att då komma tillbak amed en hejdundrande lust att mingla järnet. Missförstå mig inte nu..jag menar INTE att det varit påfrestande att umgås. Jag menar bara att när man umgås så sover man inte. That´s all.
Var och pratade med min nya chef igår. Jag ska byta arbetsgivare och nu den första november så smäller det. Än så länge verkar de nya bättre än de gamla. Endast för att de gamla hade så jävla många anställda att man försvann i mängden. Av de nya fick jag omedlebart presenter och sådant gör mig glad. Bara två arbetspass kvar med den gamla arbetsgivaren och en av dem har ett fullspäckat schema med hockey och pizza och allt vad det nu var. Jag ska alltså se min första hockeymatch live. Inte illa va? Hoppas Spöland vinner.
Nu ska jag städa vidare här och locka fram alla häxor ur vrårna och pumpor och annat halloween tjafs man samlat på sig ocm ska pynta hemmet. Helt av allt vill jag sätta upp belysning på balkongen men det kan jag inte.
Nu har jag aaaaaboslut inget vettigt att säga så jag ger upp.

Nu är jag inte 100% säker på stavningen men det skiter vi i. Jag fick en fin komplimang igår av en vovve som hette Link. Han är min nya favorit. På den tredje förfesten igår befann det sig en vovve vid namn Link. När vi kommer innanför dörren skäller han lite på oss och matte säger att vi ska ignorera honom. Vovven är lite osäker och matte är orolig för att han kan bita ifrån om han blir trängd. Exakt en sådan vovve hade vi får några år sedan. Clio. En mellanschnauzer som var ett år då vi fick ta över henne. Då var hon rädd för långa skohorn och män i solglasögon. Hon gillade inte människor eller...litade inte på människor och man skulle helst låte henne vara och låta henne komma själv. Tyvärr så måste man ofta träna människor att fatta sådana enkla saker och oftast vägrar de förstå. De står istället böjd över hunden och stäcker fam handen med ett leende som visar hela tandraden och tjuter att vovven ska komma för det är inte faaaarligt.
Jag struntade fullständigt i Link behandlade honom som luft. När jag sitter på golvet och pratar med någon så kryper det plötsligt ihop en liten hund bredvid mig och lägger sig tillrätta i mitt knäveck. Världens bästa komplimang för jag lyckas tydligen utstråla säkerhet och trygghet och styrka. Hejja jag och hejja Link.
Resten av kvällen blev klassisk utgång. Asrolig förfest och sedan försvinner alla då vi kommit ut. Men samtal med lillebror hela kvällen var underbart. Som vanligt är det så att när jag känner mig mest störd och utomjordisk så kan jag bara surra med bröderna en sväng så landar jag igen.
Nu måste lägenheten få sig ett lyft här och jag borde väl kanske ta på mig något annat än pyamas. Dessutom är jag törstig.

Om några dagar fyller undertecknad 29 år. Igår slog det mig att det blir den första av många som jag inte får någon kram av min pappa och PANG var jag nere i det svarta hålet igen. Jag kan knappt andas. Näsan är redan obrukbar och halsen svider efter hostattacker som varat senaste dygnet och så gråt på det. Gråt som spränger huvudet i atomer. Jag får sådan syrebrist att pulsen tjuter i öronen på mig. Jag får nog helt enkelt acceptera att det blir en rätt så dålig dag idag, men att den i förlängningen kanske bär något med sig. Psykologen sa ju att tårar rengör ögonen och hjälper mig att se klart efteråt. Det är något som måste ut och bla bla bla. Det kanske är så, men det kan också vara ren, skär sorg som dundrar på i min själ fortfarande.
Jag fattar inte riktigt det här med döden. Om jag tänker på den...alltså..riktigt tänker på den så får jag ju panik och börjar nästan slita mitt eget hår. Att då pappa skulle vara slutgiltigt borta och bara..borta...förstår ni liksom...aboslut inte existera mer. Jag klarar inte av den tanken. Jag gör det bara inte. Jag måste tänka på något annat och det är omedelbart för någon dag kommer jag också att bara inte existera mer och vad är det för syfte då med något överhuvudtaget? Är det lönt? Ta till exempel förhållanden. Titta på hur min mamma mår när hennes livskamrat gått bort. Och att skaffa barn...när deras föräldrar går bort...eller syskon. De slutar bara finnas till. Jag önskar jag var troende. Att vara övertygad om att det finns en snäll farbror som ser till att alla ses igen och får vara tillsammans i Nangijala forever. Att man blir ängel och får vaka över de man tycker om och försöka jobba på att inget onödligt ont ska hända dem. Men min övertygelse är tyvärr att man är hopplöst och omöjligt bara borta och inte där längre och ett stort vaccum bildas där ens Jag befunnit sig.
Sådär ja. Vilket jävla toppeninlägg. Döden, döden, gråt och sorg. Jag är en riktigt kalasjänta.
Goddamnit.

Ja. Slutat snusa. Betett mig som en mycket arg människa och kunnat hitta något att hata även i en luden hundvalp med stora bruna ögon. Sedan lägger vi då på en förkylning på det som täppt igen hals och näsa. Andas är överskattat har jag hört..dessutom är nässppray dåligt för en. Det var det värsta jag hört. Får jag inte nässpary när jag inte kan andas så blir jag mycket upprörd. Sedan kan vi lägga på en rejäl skopa PMS på det och sedan det som följer efter PMS. Så har min vecka varit. Lyllo jag. Jag är bäst och INGENTING kan vara värre....haha..det är klart det kan. Det ska ni ha jävligt klart för er. Allt kan alltid vara värre, men just nu har jag nog varit till helvetet och vänt och dessutom med ett konstant leende på läpparna (även om det inte alltid varit synligt). Om detta är positivt eller negatvit det vet i fan.
Nu ska nästa vecka börja och den verkar lovande. Det var ishalka i morse då jag och cyklen slirade hem. På onsdag ska jag till tandläkaren och sedan ska jag jobba extra megapass på fredag till lördag. Tjofaderittan.!

Blev less på allt och alla i går och bestämde mig för att göra illa värra genom att sluta snusa. På så sätt kan allting egentligen bara kännas bättre hädanefter förutsatt att jag fortsätter vara stark och hålla Mr Nicotine stången. Istället blev det promenad ner på stan och lånade böcker...eller...var det igår? Jo så måste det ha varit. Jag har slutat sova igen så dygnen glider ihop en aning. Vaknar dessutom av att jag inte andas, eller inte kan andas..eller..inte vill andas? Nä...det kan jag väl ändå inte tro. Damen som brukar gästa Montel på TV skulle nog mena att jag har en astral projetion (eller något som låter snarlikt). Då far själen iväg på en liten egen resa helt utan kroppen. Gallimatias skulle jag vilja påstå men likförbannat är andning och sömn inte i ordning. Abstinensen river min arma själ och jag borde sitta i ett mycket litet rum med madrasserade väggar vissta stunder. Andra stunder går det givetvis hur bra som helst. Hur tramsigt är det inte att hålla på med snus egentligen? Tra la laaaaah.
Istället har jag idag hunnit städa, möblera om, baka fralla, ta lång promenad igen. Duschat mina blommor och konstaterat att en av dem var full i...något som såg ut som små spindelägg. Eller var det mossa. Det var otrevligt i alla fall och jag hämtade klorin och skurade med. Jag tror inte blomman kommer att må bra framöver.
Jag ryar runt så gott det går i min lilla snedvridna värld och gör så gott jag kan som vanligt.

När pappa dog betämde jag mig för att ge en ny variation av farsdag. Istället för att fira honom skulle jag fira mig själv och unna mig något. Jag tänkte att om jag är snäll med mig själv skulle pappa ha varit glad. Nu sitter jag med ett papper på olika behandlingar man kan skämma bort sig själv med och tårarna bara trillar. Jag misstänker starkt att det är den klassiska pms:en. Det är sega och bittra tårar som trillar och inga panikslagna hulkningar där jag knappt kan andas. De får väl trilla på ett tag förmodar jag. Jag börjar känna mig som en läkande vattenkran. Det är lite tomt i hjärtat ibland bara och pappa kan kännas så nära att det är ofattbart att han är borta. Det är så dumt att alla glada minnen saboteras så snabbt av tanken att han är borta. Det sätter sorgkant hela tiden. Det kanske går bättre att boka något tid imorgon. Jag är ändå inte så intresserad av någon ansiktsbehandling. Det är mer massage som lockar mig. Krama ur lillkroppen rejält.
Jag vill se någon glad film. Mamma Mia eller Sound of Music. Äckligt lyckliga filmer måste väga upp detta. Jag vill se gamla avsnitt av...ja..vaffan heter hon? Hon som gör rösten på den sura kängurun i Horton heres a who.....hmm..Carol Bennet...kan det stämma? The Lucy show...är jag ute och cyklar. Måste undersökas.

Det är vad som rullar på min playlist. Vissa dagar gillar jag fan sådan musik. Jag gillar rave och dylikt. Skumt!!!
I alla fall okynneshandlade jag på stan idag och fyndade både ett och annat. Jag tillhör ju den elit som aldrig provar kläder om inte en viss pojke tvingar mig. Jag tror mer på att le och hålla tummarna. Ibland går den strategin åt pipsvängen, men idag lyckades jag tamejfan. Jag har nu en klänning som jag spontanälskar och en skön stickekjol som det också bådar gott för. Sedan sådana där klädesplagg osm man borde ha i garderoben för att ha under de bästa plaggen. Polotröjor och sådant. Sedan ett ordentligt rosa nagellack som jag genast kladdade på. Ofntligt vad tjusig jag blev. Jag blev kär i mig själv och ska satan i gatan fråga chans..igen. Åhh..nu blev det en raveremix av somewhere over the rainbow. Åh..varför gillar jag sådan här musik så jävulskt? Jag borde fan inte blogga om det utan istället skämmas i tysthet, men nu blev det tydligen inte så. Det är mest troligt aerobicsgenen i mig som spritter till och jag känner för att träna mig själv svett och trött. Igår dansade jag lillröven av mig till världens roligaste koreografi. Den var jävligt svår först så hjärncellerna fick minst lika mycket träning tror jag. När jag kom hem blev det två avsnitt av true blood (som ALLA borde se för folk är nakna och har sex och biter på varandra) sedan somnade jag som en stock. Tung i huvudet i morse..nästan så där som när man har högt blodtryck, men efter promenad på stan gick ju detta över. Ska snart pinna iväg nu och gneta av ett 24 timmas pass..och NEJ det är inte synd om mig för ikväll ska vi käka ute och imorgon ska vi shoppa på stan. Nu kan ju sitta i er ruttna kassa på Konsum eller klämma finnar på främlingar eller skotta grus ni på era jobb...så tjafsar jag runt med full lön. Hejja jag.
Egentligen har jag inte tid att sitta här mer och pladdra oväsentligheter men..det kändes lite roligt.
Snart är det helg dessutom. Date med Nattis står på agendan. Jag gillar henne. Japp!