emmaohgren

Nu tyckte jag det är dags att jag petar in ett nytt inlägg. På sistonde har jag blivit en riktig blogglover och följer några helt anonymt förutom i de där jag skriver kommentar och hälsar. Några är så härligt tragiska där de tycker de har det sämst i världen medan andra är peppande för mig. En tjejs blogg jag följer är helt omedveten om att jag inspireras av henne. Jag har varit hennes scoutledare på ett läger en gång men jag ids inte kommentera. Igår vid lunchen på stan satt det tre kvinnor vid bordet bredvid mitt. De åt och förfärades över den här smala bloggerskan som är spinkig och har svimmat. Jag lovar att när jag är cirka 60 år ska jag läsa jämnårigas bloggar och inte småtjejers även om dom är spinkiga.
På tal om spink. Jag gick ju upp i vikt på grund av min sjukdom där och vägde som mest 93.2 kilo. Jag trodde jag skulle tippa omkull och dö när jag såg det. Inte roligt alls. Man kan tycka att jag hade det på känn att jag gått upp i vikt men jag hade inte många aningar om att det var se pass.
Då tog jag tag i livet och började träna som fan SEN fick jag diagnosen och den hjälpte ju till att sporra mig ännu mer eftersom det är jävligt lätt att gå upp i vikt och extremt svårt att gå ner. "men nå äre väl själva faen" tänkte jag och tog i ännu mer.
Idag stod vågen på 83.9 kilo och min dag har verkligen börjat bra. Jag har fått med mig älsklingen i träningsgalenskaperna också. Han joggar med mig (än så länge) vi punsh outar och bodypumpar och allt vad fan det nu heter. Hejja jag!!
NOG om det nu. Jag gör det bra men när jag väl skriver ska det inte bara handla om träning. Nänäbox!!

Jag har 15 arbetspass kvar fram till en mycket efterlängtad semester som i år även delas med pojkvännen. Det är första gången och vi är fulla av idéer men vi vägrar boka in. Vi är båda sådana som vill ha tomt papper in i det sista vid ledighet och sen fylla det med vad vi känner för just då. Så har några av de allra bästa helgerna sett ut hittills. Jag skulle vara en lycklig säl om jag bara fick sova på hotell och äta smarrig frukost och sen kanske gå ut och se något annat än den här stan. Jag är inte världens mest beresta människa. Jag har varit till Edingbourgh (för att jobba) Linz och England nånstans (för scoutläger) sen Kalmar för ännu mer scoutgrejs och Stockholm för jobb. Yäy! Det borde vara min tur nu. Det är bara den här satans plåtfågeln man ska in i och vara nära döden som stoppar mig hela tiden. Jag hatar flygplan. Jag hatar ljudet av dom jag hatar hur dom ser ut och jag hatar att åka i ett. Haaaaataaaaaa!!!! Jag tar hellre tåget.
Nu ska jag äta en banan och sen ska jag pumpa skrot till musik på IKSU.