emmaohgren

Dagen idag. När jag försöker prata med folk så märker jag att det är jävligt svårt att hålla reda på vilka dagar jag gjort vad. Vad är det för dag idag liksom? Nu råkar jag veta att det är fredag imorgon (vilket gör att det är torsdag idag) för imorgon ska vi hälsa på pappa igen. Nyaste nyheterna är att han ringde hem idag. På egen hand. Han har inte varit uppe och gått och sånt..men han var så medveten att han ville ringa familjen,. Nu råkade jag och mamman vara hos ärke modern i Hörnefors för att julpynta där en smula. Jag typ rensade upp i hennes ljus samling. Sen har jag bakat bullar i mängder fö rdet kände jag för helt plötsligt och mamma hjälpte till. först genom att skratta åt mig och skaka lite lätt på huvudet men sedan genom att förslå olika stuff man kunde ha som smaksättning i degen. Hon regerar. Sen har vi försökt göra en krans av trolldeg. En som ska lackas och hängas upp på väggen som prydnad. Vi sket i alla tips om hur man skulle göra och fixade på egen hand. Mamma klippe lite flikar och vände hit och dit....det blev fint. Nu ska det torka i ugnen i 12 timmar. Nu vankas det fika och imorgon ska vi hälsa på pappa igen för han ville ha nya sockar. Sen ska jag basta och dagen efter det ska jag elda ner en bock eller kanske titta på när andra gör det. Jag känner mig störd och äckligt uppåt. Men jag vägrar säga emot mig själv.

Hälsade på pappa idag. Vi hade en så kallad anhörig träff. Kändes bra eftersom det på sistonde varit lite hit och dit. Jag glömde ju bort att fråga om det verkligen var pappa som fått hjärtstillestånd eller om kärringen bara svammlade. Det visade sig att hon svammlade och det kändes skönt. Men jag hade inte blivit förvånad om han åkt på det också uppepå allt annat. Vid påhälsning idag var pappa ändå piggare än jag sett honom på länge. Av någon anledning känns det som att detta har hållit på i flera månader och inte i en vecka. Det kan bero på tröttheten. Känslan att jag är på vippen att inte orka mer. Men sen av någon jävla anledning så blir minuten därpå en smula bättre. Idag sa pappa; "men vilken jävla vecka det här har varit" så han verkar ha lite koll på att det gått upp och ner. Men han kommer inte ihåg något från dagen han åkte in med ambulans. Stroken har inte satt sig på något specifikt ställe i hjärnan utan omfattar mer hela...hur nu det går till. Han är inte förlamad vad vi vet. Han har inte riktigt varit uppe och gått. Han har försökt sitta på sängkanten med då blev han yr och började må dåligt. Enligt läkarna är situationen denna. Läget fortsätter bli bättre, men det är fortfarande allvarligt. Vi kan alltså inte känna oss trygga ännu eftersom det fortfarande är fråga om infektion och vätska i buken. För att inte tala om den omfattande operation han genomgått samt skrumplever...och stroke. Öhh...vad mer? Idag hade jag och mamma ett samtal där vi beslöt att hundarna måste omplaceras. Hon klarar inte två hundar själv eftersom vi nu försöker se sanningen i vitögat. Hon har också börjat leta efter en mindre lägenhet som ska vara på bottenplan. Denna är två trappor upp och det är uteslutet för pappa om...när....om...när....han kommer hem. Jag lever i min gråzon och det sträcker sig vida omkring mig. Talade med en släkting idag och det kändes ganska bra eftersom hon gått igenom liknande kris med familjemedlem. Livsomvälvande omställningar och sånt. Hon har dessutom både lillebror och storebror. Ja det kändes som att hon förstod mig utan att jag behövde säga något. Imorgon ska jag försöka boka tid hos en psykolog för att få hjälp och styrka. En annan vän sa att jag skulle se det som min tid då jag tar hand om mig själv och att jag inte ska se det som något....pinsamt eller liknande. Det gör jag inte heller..men jag är skeptisk och har jättemånga förutfattade meningar men det beror på att allt jag sett om psykologer kommer från film. En bra film jag sett mitt i röran hette garden state. Den var suverän. Jag har också sett mindre bra filmer såsom I know who killed me. Lindsay Lohan kommer aldrig att vara bra skådespelare eller artist i mina ögon. Men hon fyllde sitt syfte med bravur. Imorgon ska den kvinnliga delen av släkten samlas för att försöka pynta hemma hos mormor. Jag längtar dit lite för jag kan spela piano där. Hon har ett jättefint helvitt Yamaha piano som jag avgudar. Synd att hon inte kan spela lika mycket som förr. Jag känner mig så avtrubbad just nu. Att hundarna ska omplaceras har inte rört mig nämnvärt mycket. När släktingar ringer kan jag lika gärna skämta som gråta. Jag vet inte. Nu vill jag krypa in i en bra bok och stanna där ett tag. Imorgon ska jag besöka biblioteket här och se vad de har att erbjuda. Hur länge jag stannar här vet jag inte. Tills jag känner att det är nog antar jag.

Ibland går det upp och ibland går det ner. Igår var det ganska uppe för pappa var vaken och så men natten till idag fick han en stroke så det går neråt igen. Imorgon är det anhörig träff då vi ska få möta någon att prata med. Allt annat har stannat upp och jag orkar ingenting. Jag hade en bra minut och bestämde mig för att handla något att äta men det var bland det jobbigaste jag varit med om. Hade jag stött på någon jag kände hade jag flytt. Det var min stora fasa. Som tur var så dök ingen upp så jag kunde bibehålla min koncentration tills jag kom hem. Allt är så konstigt. Jag bestämmer mig för att göra något...vad som helst..men det går inte så jag måste byta syssla hela tiden. Det som fungerar bäst är att se på film. Alla möjliga filmer bara det inte blir tyst och jag börjar tänka. Jag är så jävla trött på att gråta alltså. Jag är så trött på sorg för det tar min energi som en elak parasit. Jag vill inte åka mer. Jag vill kliva av. Jag försöker hitta stryka i tanken att om pappa kunde kliva in i mitt rum precis nu och se mig hade han inte velat att jag var så ledsen. Han hade velat att jag skulle klara mig och med tiden bli gladare. Ibland funkar det med ibland gör det för ont. Min pappa var så snäll. Det var han som strök mig på huvudet när han skulle väcka mig för att gå till skolan. Det var han som blev så glad när jag hälsade på att han fick tårar i ögonen. Det var han som kunde glädja sig åt det lilla på riktigt. Det var han som tog en promenad när jag var på disco som ung för att i smyg titta till mig. När jag upptäckte honom blev jag bara glad och frågade om han ville dansa. Det var han som tyckte att jag var bra på styrdans och behaglig att dansa med. Det var han som lärde mig köra moppe och han hjälpte mig övningsköra utan rädsla. Det var han som inte kunde hålla sig från att pom po poma och brumma med i låtar han gillade extra mycket. Det var han som hatade kossor för de var världens dummaste djur. Det var han som sa att man lever bara en gång och sen är man död jävligt länge. Det var han som var noga med att saker skulle vara i linje för annars fick han ingen ordning. Det var han som kunde snickra ihop ett burspråk av spillvirke för att han hade tid över en eftermiddag. Det var han som städigt snickrade nya "våpen" åt lillebror. Jag önskar att ni alla hade fått träffa honom som han var för han var min favorit..och är fortfarande...förhoppningvis länge till. Mångamångamångamångamångamångamånga minutrar till.

Jahapp. Just nu är det inte roligt. Min pappa är jättesjuk och svävar i det där gränslandet ni vet. Han hann vara hemma i två dagar innan han klappade ihop. Åkte in med ambulans och där dröjde det inte länge innan han hamnade i ett särskilt koma som heter leverkoma. Det beror på en mängd sammanlänkade orsaker men mest alkohol som har förvandlat levern till skrumplever. Detta gör att han inte kan ta hand om medicin han behöver eftersom han dessutom åkt på en infektion. Orsaken till infektionen vet de inte. I väldigt många timmar har läkarna inte vetat mycket alls. Vi ilade in till stan för att få alla möjliga frågor besvarade. Sutuationen var mycket mycket allvarlig och vi förbereder oss på det värsta. Idag kunde jag inte hålla mig för jag ville se min pappa. Även om jag stundvis kunde känna att jag inte ville ha det sista minnet av honom i medvetslöst stadium. I slutänden var det känslan att få prata med honom och förklara att vi klarar oss och att han inte ska vara rädd som vinner. Han ville ju inte vara värdelös. Känslan att sitta med familjen och diskutera livsuppehållande åtgärder vill jag inte uppleva igen. Jag hade en aning att de kanske skulle flytta honom till medicinavdelningen men jag upptäcker att det finns typ fem sådana. Så jag går till IVA där han låg sist för att se var de tagit honom. Där möts jag av en kvinna som säger att det "var nog han som fick hjärtstillestånd i natt så prova på kardiologen". Jag dör. Jag klarar knappt av trappen tillbaka till centralhallen. Väl framme verkar de inte förstå vem jag pratar om och vill ha hans födelsedata..som jag inte kan. Men de känner inte igen namnet. "Prova på medicin 1" heter det då. "På E". När jag hittat dit är det samma sak. De känner inte igen det namnet men eftersom medicin 1 är på två våningar kan jag testa en våning ner. Nu börjar jag tro att de tvillrat bort honom och vill mest av allt bara kräkas. På medicin 1 pekar nån jävla doktor på hans sal. När jag går in dit möts jag av en vaken pappa. Komat är borta...men han är sig inte lik. Det går knappt att få kontakt med honom. Han snurrar mest runt i sängen och säger "förlåt mig, förlåt mig, förlåt mig" om och om igen. Ibland söker han kontakt och tar på mig men i nästa stund knuffar han bort mig. På IVA fick vi prata med en läkare som sa att OM han vaknar från komat måste vi förbereda oss på att det inte är samma människa längre. Värdena är bättre. Den där jävla sänkan. Jag och mamma pratar om minutrarna vi tar livet i nu. En minut till är en bra minut. Varför jag skriver om det här vet jag inte. Det hjälper kanske att få lite ordning. Jag är så arg och rädd och har ingenstans att rikta det. Jag vill ha min pappa.

Jag hade helt glömt bort att jag är tjej så nu fick jag en förklaring till den plötsliga humörvändningen. Jag har whiskey hemma men ingen choklad och inget sällskap. Trots att jag diskade väldigt högljutt i morse så att lillebror skulle vakna och umgås med mig vägrade han kliva upp. Så jag har varit mol allena hela dagen fram tills det var dags för schema möte. Där försökte tanten återigen få oss att jobba 24 timmars pass på veckodagarna men vi vägrade för att vi är smarta. Däremot lyckades jag få ihop en sju dagars ledighet på något jävla sätt. Jag är mäktig och kan bäst. Ahh...nu börjar krampen släppa. Det var en smula pinibelt att vomitera på stadshusets toaletter men jag hade fan ont och därmed inget val. Jag längtar tills storebror flyttar in till stan för då kan jag hänga där då jag är själv och ensam som idag. Just en sån dag då jag vill att någon ska klappa mig på huvudet och umgås med mig. Vore jag en duktig jänta så hade jag traskat iväg och tränat Bodycombat för det är faktiskt torsdag men jag är rädd för att det skulle bli fasansfullt i slutändan så jag skippar det.  Tam ti ram. Nä...nu får ni komma och adoptera mig.

Katastrof början på dagen...fast egentligen var det igår. Jag drömde en av de mest groteska drömmar jag varit med om och det vill inte säga lite då det är mig det handlar om. I drömmen dog pappa och jag grät. Jag vaknade och grät också och kunde inte riktigt sluta. Sen brann det av i hjärnan. Fet-deppen slog till med all sin kraft. Liten, oduglig och osynlig var mantrat. Vad gör jag och vad vill jag? Vad håller jag på med och vad är viktigt? Kunde inte riktigt få rätsida på tankarna eftersom de insisterade på att komma alla samtidigt. En enda jävla röra blev det. Rakt i säng tittandes på lagom morbid Battle Rojal" och sen iväg till jobbet. Här hann jag vara i tre sekunder innan vi skulle iväg och julpyssla. Men..min svarta sinnesstämning smälte en aning då faktiskt. Jag ska bara lära mig att hålla den stången och låta bye gones be bye gones. Men vem dras inte med hjärnspöken? Den elaka rösten ni vet som enträget försöker övertala en att lägga ner och gå och gömma sig för det är ändå för svårt. Jag hatar att känna mig oduglig och osynlig. Jag har gjort det nog mycket redan ändå. Jag hatar när jag jämför mig med andra människor och övertalar mig själv att de är bättre på allt jag försöker göra och vara. Jag hatar när skylten i pannan dyker upp där det står "BLUFF"!!! Jag måste lära mig att vara snällare mot mig själv och skita i andra i både hur de gör, hur de ser ut och hur de är. Jag borde duga.

Flera timmar har nu spenderats åt att hitta gamla låtar jag hörde när jag var ungefär tre äpplen hög. Egentligen är låtarna förfärligt dåliga men de slår an en sentimental nerv i min arma kropp och känslan går inte att ignorera. Om jag spelar Susanne Alfvengren eller Elisabeth Andreasson så vet jag att jag sitter framför rullbandspelaren (eller så ryade jag runt i vardagsrummet i påhittade och råsnygga koreograferade danser). Jag hade mest troligt min favvo jacka på mig. Den var rosa och det stod Techano på ryggen i stor vitt text. Eller så hade jag mina lilarandiga tajts på mig med matchande kjol och tröja. Håret var mest troligt krusat också även om de flest vill hävda att det heter våfflat. Men så sa inte jag så därför är det lögn. Brorsan låg nog och ålade runt och försökte bygga upp långa dominorader. En gång skrev han mitt namn i dominot som jag sen fick äran att putta ikull. En gång kämpade han en hel dag för att snickra ihop ett bord som vi sedan fikade sockervatten och pepparkakor på. Vi dukade med min dockservis och mamma bidrog med en blomma och duk. Joel klädde upp sig i favvo finkläderna som var röda byxor och röd fluga. Jag hade på mig min Mimmi Pigg klänning och genomskinligt bälte i plast. Å herreminje. Jag garvar. Lukten av cigaretter och mammas parfym slår emot mig. Så jävla mysigt. Jens satt väl i någon babysitter och jollrade och stoppade in hela näven i munnen. Så nu måste jag göra en hemlig mapp på datorn som ingen får titta i för där i ligger musiken jag lyssnar på i smyg och myser då ingen ser. Lassie sången av Ainbusk singers har en egen historia. Det är egentligen Hannans. Hon var dagbarn hos mamma med en svensk mor och en idiotjävla farsa från Libanon. När hon var två år så kidnappar idiotjävla pappan henne och forslar henne till Libanon där hon får bo hos hans släktingar. Själv bor aset kvar i Sverige för han trivs så fint här..men det är ju inget ställe för en tjej som ska vara muslim och sånt shit. Det har varit många långa resor till åklagar och poliser och sånt..även till Libanon för de svenska släktingarna till Hannan men de har alla varit fruktlösa. Så en dag bryter det ut inbördeskrig där så idiotjäveln vill ha hit sin dotter där det är tyst och lugnt. Han måste då krypa till korset och be mamman om hjälp för att få in henne i landet. 18 år senare hittar alltså Hannan en hel drös med släktingar i en liten norrländsk by där alla vet vem hon är i stort sett. Hon tror att hennes mamma inte ville ha henne och har svårt att tro på hela historien. Men hon är då kvar i Sverige. Hon bor hos sin idiotjävla pappa för det är den enda livsstil hon kan. Hannans favorit sång då hon tultade på som liten var Lassie. Den sjöng hon dagarna i ändå. Jag funderar på att om man kanske spelar den för henne så kanske hon kommer ihåg något. Jag vet i fan. Det var historien om Hannan och Lassie. Nu ska jag luta ikull mig för att somna så småningom. Baj baj.

Pappa ringde. Han får inte komma hem idag som det var tänkt för det hade trixat till sig för honom. Inget allvarligt, men ändock. Vi var som sugna på att fara och bowla och se något annat än dessa lägenhetsväggar eftersom vi skulle bli av med hundarna men nu skjuts det upp. Det är bara tills på söndag så det är lugnt. Vi löste det så här. Joel och mamma kommer in till oss i helgen också precis som förra. Då kan ju morsan vara hundvakt då vi drar dit vi vill. Men medan vi städade undan jag och lillebror kom vi på att vi inte var sugna att dra någonstans i kväll ändå. Kanske imorgon. Jag ville ju basta till exampel och det ska jag tamejsatan göra också. Jag fattar inte varför jag är så pigg egentligen. Så jävla skumt. Först då jag får sova hur mycket jag vill så är jag trött och när jag sedan sover väldigt lite en natt så är jag skitpigg. Svaret är oundvikligt; jag ska sova lite varje natt. Häpp häpp! Det är lätt att ordna. Jag hade så jävla mycket att surra om inatt så jag tror jag somnade pratandes. Det är en bragd. Nu pljngar det snart på dörren här så nu ska jag fira helg men en ööööööl.
Ja....jag höll på att glömma.....Dra åt satan FRA. Ni är dum i huvudet nå jävulskt.

Nu ni!! Pratade med faderskapet i telefon nyss och imorgon får han åka hem från lasarettet. Han var extremt glad över det själv för han är trött på att vara där. Jag är också glad för då har vi inga hundar här längre och då kan jag fara iväg och göra sånt jag vill...såsom bowla. Jag och bröderna ville göra det i helgen. Vråla om nu vill hänka kära läsare för nu får hänka om ni vill. Jag vill discobowla och snöra bollen åt fanders..och då skratta. Nu över till något hela annat. Igår skar jag en röd pepparfrukt och idag har jag fan ont i fingrarna. Är jag så mesigt europeisk? Jag hatar stark mat särskilt när den ska till att göra ont å jävlas. Fingrarna är kokheta och sånt. Tänk då att stoppa det på tungan?!? Nä hellre döden.
Andra livsviktiga nyheter är att jag snart klarat phantom hourglass och det vill jag fan inte. Jag drar ut på det som fan och ger mig inte in i sista palatset förrän jag har en gyllene båt tamejsatan och alla gems och alla hjärtan. Hell yeah! Det finns dessutom säkert nån ö här och där jag missat. Så varför sitter jag då här och töntar när jag borde spela? Lots to do. Härå!

Idag är det en måndag. Sista måndagen den 12/11 för detta året för det finns faktiskt bara en per år på ett ungefär. Helgen var fan intressant. Tvingade hit mamman för att hälsa på och hon blev skitglad. Hon fick sova i lillebrors rum. Vovvarna sov lite hos mig och lite hos henne. På fredagen var vi uppe till 04 och spelade Uno och drack vin. En massa vin dessutom. Ingen sovmorgon för mig dagen efter för då hade hunden bajsat i hallen. Sprutat hela mattan och en dörr. Mums mums. Tur jag inte var bakis. Min matta luktar numera bajs. Det får den göra. Sen blev det snöovänder som jag tyckte var ganska mysigt. Tur till Rusta där jag köpte galgar och testade en ridpiska. Den snärtade som fan i knävecken. Jag köpte en snöflinga också i plast som lyste blått. Spontanitet borde vara en dygd. Jag såg också en röd julgran som jag blev gryyymt sugen på för den var så fin, men den lät jag faktiskt bli. Sen hälsa på pappan som satt uppe i en obekväm stol och var duktig. Han var ganska pigg, men han hade lite problem som jag kutade iväg och fixade medicin mot. När jag frågade sköterskorna om han nämnt sitt problem blev de lite irriterade..alltså..inte arga. De nickade förstående när jag förklarade att han är en klassisk gammal man som inte vill be om något. Sen gick han i säng igen och vi drog hem för då var vi dödligt hungriga. Jag höll faktiskt på att äta ihjäl mig och därpå följde sedvanligt matkoma. Kunde inte tänka någon annan tanke än "mätt mätt mätt så mätt". På aftonen hände något intressant. Jimmy tvingade min mamma att spela wii och hon tyckte det var skitroligt. Kanske för att hon spöade honom i tennis. De såg så söta ut att jag försökte fota men det blev inget bra. Sova lite sen. Söndag. Jag irriterade mig på lillebror för han smet hela jävla tiden trots att han lovat att vara hundvakt med mig hela helgen. Den jäveln. Efter ett smärre utbrott fick jag pli på honom. Det vankas mer samtal i eftermiddag efter jobbet så han fattar att jag menar allvar. Vill inte bli besviken på honom.
Idag på jobbet var det en suverän lektion. Någon kvinna vid namn. Marianne eller något dylikt höll i lektionen som via teater skulle få eleverna att känna på hur det kan vara att möta en klient. Hon var filmare och pysslade med manus och teater också. Hon har gjort ett par dokumentärer som jag ska googla fram när jag kommer hem. JDe hette "Glöm inte bort att älska varandra" och "Under mandelträden". Jag gillade den kvinnan skarpt. Hon var så jävla inspirerande och talade om att det kan vara bra med empiri men bara som ram. Magkänslan måste övas fram på annat sätt. Ja..min nya idol. =) Nu äter jag mango och vill åka hem för jag ska promenera med Ida ikväll. Hon ska få försöka styra Jilo. Jag har fler hundnyheter också. Jimmy fick min hund att gå i trappen. Han bara tvingade honom. Satan att jag ska vara så jävla mesig. Men nu kan han det i alla fall.
Ja....såatteh..

Har just varit och hälsar på papsen på lassa. Han hade yrat så jävulskt igår. Drömt att han var hemma igen och att mamma skulle ta bort hundarna så han var lite förtvivlad. Men vi lovade honom att allt går bra och att hundarna inte ska någonstans. De sitter här och ylar. Sen fick han ont, tog morfin och somnade. Så vi for hem igen. Det känns bra i själen. Han ringde och hade tråkigt så han ville ha lite tidningar. =)
Då kom vi på att vi ringer hit mamsen i helgen också så sover hon här tills på söndag då det är farsdag. Köpa god mat och gött vin. Hell yeah! Hon får ta lillebrors eller min säng. Det spelar absolut ingen roll. Det här tror jag blir underbart jävla bra alltså. Fy fan. Jag känner mig som en liten ängel. Jag är bäst.

Nu känns det skönt i själen. Jag har skrattat med mamma som just pratat med pappa. Han undrade när ungarna skulle komma och hälsa på. I helgen är vi definitivt där. Hey allihopa: det är farsdag på söndag!!!!!Se till att fira eventuell pappa ordentligt. Oftast brukar det räcka med en varm kram och en "du är världens bästa pappa". En sån ska då min pappa få...eller två. Mamma berättade hur ensamt det är i lägenheten just nu utan både pappa och hundar. Dessutom jobbar brorsan eftermiddag så de kommunicerar via lappar. Ikväll skulle hon ta ett glas vin och se lite tv. Dessutom skulle hon äta ett äpple. Jag fick mormor vibbar och började asgarva. Lilltanten.
Ja....jag mår toppen. Det känns som FAN mycket bättre nu.
Love you all.

Stååånk. I morse då jag vaknade så sova jag fortfarande...än fast jag rörde på mig och såg vaken ut. Men det var en synvilla. Ut med vovvarna som var pinkanödiga. Jag kan dock erkänna att den promenaden var skön. Jag minns hur jag gjorde förut då jag traskade ut i pyamas och tog bara på mig en mössa och jacka typ. Oh well. Sen fika och sen iväg till jobbet för att träffa en tjej som verkade minst lika dörska som jag. Vid 13 var det i alla fall tupplursdags för oss båda. Så jävla skönt. Jag måste ha snarkat och dreglat och legat som en ostkrok...fast ett S...ja. Gott sov jag i alla fall.
Hem och mötas två två vildar. Jag dammsög upp en helt skog från golvet och tog sen en ganska lång promenad med lillebror. Det är lerigt ute kan jag säga till er som undrar. När jag skulle skölja av dem märker jag att Jilo aldrig kommit i kontakt med insidan av ett badkar. Han såg så jävla lustig ut i din obekväma ställning. Benen rakt ut så han nästan såtår på kanten och sen tokskakade han. Osympatisk jävel som jag är så gravade jag bara. Nu dras jag med två blöta hundar och det temperament de oftast får när de är blöta. Tanken verkar gå så här:
"Oh shit. Vad jag är blöt. Hur torkar man fortast? Jooo..genom att rya runt som ett jehu i lägenheten och busa. Så måste det vara". Jaja..nu blir det kaffe, mat och film..och inte i den ordningen.

Livet är så sannerligen inte händelselöst. Tväråkte hem till byn igår för att överraska föräldaskapet och hälsa på pappan innan han blir inlagd. Nu blir han inlagd på söndag och ska vara där i två veckor. Det är en omfattande operation som kommer att ta ungefär åtta timmar. Den är....ja...förbannat omfattande. Därför ska jag och lillebror agera hudvakter i två veckor för att avlasta mamman. Hon ska jobba extra i dessa veckor för att kunna vara hemma då pappa kommer hem igen. Sen får det gå ett litet tag och då blir det dags för strålbehandling. Stämningen är inte den bästa. Pappa känner sig värdelös och ledsen, men läkarna sa åt honom att han inte fick tänka så. Vi säger det också. Nog fan klarar vi av två byrackor i några dagar. Lotusen är ju dessutom van att vara i stan. Han kommer nog att lugna ner den ivriga av de två. Sen har jag tillfrågat polare om de har lust att promenera en jävla massa och svaren har varit övervägande positiva.
Men fy satan vad det känns skumt. På tisdag får vi veta mer. Då är han opererad och dessutom kanske uppvaknad och mindre groggy. Han ska få ryggmärgsbedövning några dagar även efter operationen för annars kommer han att ha olidligt ont. Jag skakar. För mycket kaffe?
Det känns sepe och jag kämpar för att hålla modet uppe. Bita ihop och hjälpa till. Det borde gå. Jag vet inte.