emmaohgren

Försökte vara huslig nyss. Skulle byta glimstift eller vad det heter och lysrör i köket. Det slutade med världens stöt. Har ont i axlen nu trots att strömmen gick in i fingret. Dumt! Nu vågar jag inte vara där och pilla längre. Måste ha hjälp av brorsan. Du spretar det strömkablar ut ur väggen där jag ska stå och diska. Hmm..kanske borde ringa någon hyresvärd eller så. Det var fan en bra idé. De får gärna ta betalt av mig fan. Sisådärja. Nu var det ringt. De skulla komma så fort de kunde. Jag ÄR huslig. Förövrigt har jag hunnot ner på stan idag och köpt nya sängkläder och nu ska jag cykla och köpa pelargoner. Adjö.

Har jag nämt att jag har ett nytt skrivbord? Mitt gamla var lika stort som ett slagskepp och rymdes således inte i nya lägenheten(som förövrigt känns som det enda jag pratar/skriver/tänker på och om) . Det jag ville ha skulle komma från IKEA och kosta 895 spänn. Det sved lite i pengapungen så jag kom på att exet köpte ju för bövulen ett sådant och han kanske ville byta med mig. Å det ville han. Vips så sparade jag pengar. Kan lägga det på southern comfort istället. Men i alla fall.....nu bor jag på nya stället. Stod och kikade på de få möber jag hade kvar och tänkte att med all tid jag har över så hinner jag ju pula över det. Ringde internet tanten i morse och internet blev fixat på momangen. I vanliga fall sitter det någon finnig "IT_ansvarig" kille och måste trycka på en knapp och därför är det brukligt med tre väntedagar. Men ICKET!!! Nu har jag dessutom tagit första duschen här. Det beror inte på att jag var smutsig utan för att jag frös som en dumjävel. Duschen är dum förresten. Jag måste leka arkitekt och få till det på något vis. Just nu är det en hylla som det ska vara schampo och andra pryttlar i och när jag har den i ryggen så når inte vattnet mig. Det är inte meningen att jag ska vara yoga expert bara för att två mig.
Nä nu ska jag jävlar i det spela tv-spel. Det är så man inviger in ny lägenhet. SKit i sprit och grejjer. Adjö.

För tredje gången och av olika anledningar kommer jag hem till min lägenhet och går bara runt i rummen och låter tankarna skölja över mig ohejdat. Så mycket på fyra år i denna lägenhet. Hoppas det kommer roligare minnen i nya lägenheten. Den här har jag fått nog av. Jag hoppas att de sorgliga, jobbiga minnena lämnar skärvor kvar här så de inte är lika vassa på nya adressen. Nu längtar jag till att gå runt på nya stället och bara känna efter där istället. Alla rum här är så tomma och ekar sorg. Trots att solen skiner genom fönstren kan den inte bränna bort allt. 2008 kan omöjligt bli lika värdelös som 2007 var. Det finns inte en chans. Jag borde anteckna ner dem alla och bearbeta kring dem allihopa med det får givetvis bli i ett annat forum. Absolut jävla helst av allt vill jag dränka mig i alkohol och tv-spel nu. Bara spela och döva hjärnan. Åtminstonde sluddra till den. Men jag vet att jag tar mig igenom. Jag bara vet det. Hur märkligt det än må låta så är jag viss om det. Om man får frågan om man vill fortsätta leva så är mitt svar otvivelaktigt ja. Jag har kommit över saker förut. Inte just död då men annat som svärtat ner hjärtat och sotat ner det totalt. Det är därför dagböcker är guld värt. Bläddra tillbaka och titta över det som jag absolut trodde skulle ärra mig för livet och som inte satt minsta lilla spår i slutänden. Det är verkligen som att tappa fotfästet medan du klättrar upp för en slipprig brant som ska föreställa livet. Du kämpar febrilt för att återfå balansen och hitta något nytt att lita på att det håller. Du kan ju också släppa taget och låta dig själv falla. Det är svårt att fokusera blicken i panik för att få överblick på det som är mest logiskt. Rätt som det är får du säkert tag på något som hjälper dig upp. Med skakiga ben fortsätter du mot toppen...om du vill.

Fast personligen skulle jag kalla det för ljusbeige, grönt och brunt. Men det är ju bara jag. Det är i alla fall de färger jag roat mig med i helgen. Ibland kändes det inte som att jag roade mig utan som att jag hamnat i den trettonde cirkeln i helvetet. Särskilt då vi blev färdiga 01.15 på lördag natt och bestämde oss för att gå tillbaka för att se hur lång tid det tog. Hmm...45 minuter. Vid 02 var jag inte människa längre utan snarare monster. Jag hade helt slut på energi och orkade inte ens artikulera då jag pratade. Det är sant och det var en intressant upplevelse. Men jag blir stolt över mitt hem. Mitt (än så länge) framtida hem. Jag kommer att trivas där. Det är jag nu stensäker på. Det var dessutom ett bra tag sedan jag fick panikångest..eller..gråtattack är väl bättre ord kanske. Jag kommer nog inte att sitta där själv i mitt nya hem och odla perlargoner och lukta kattpiss. Jag kommer inte att tillåta det helt enkelt. Vill jag inte vara själv så är det upp till mig att motverka det. Jag har ju världens kungligaste vänner som jag nu tänkte ge en kollektiv ursäkt till för det var en massa aktiviteter i helgen som jag hade tänkt vara med på men hann inte. Tiden försvann för mig helt enkelt. Jag har ganska lätt för att bli manisk i allt jag gör och vägrar stanna upp för att känna efter om jag överhuvudtaget orkar mer. Sedan när jag väl gör det har det gått ett dygn och jag vill bara gråta av utmattning. Ja ja! Gnäll gnäll! Men i övrigt händer det inte så mycket faktiskt. En sak i taget.
Det var en rolig fest i fredags som jag faktiskt hann fara på. Känns som hemma nere på Backstage. Alla mina vänner. Spinna!

Sköööön helg. Festen på fredagen tog dock musten ur mig. Det kom mer folk än vad jag trodde så jag gick och la mig innan alla andra. Till och med före mamma. Det blev så virrigt med folk överallt. Spela Blokus med alla möjliga (och bastun) var skönast men sen fick jag nog. Pigg på lördagen så jag mamma, brorsan och kusinen hoppade in i bilen och drog till stugan. Där var det UNDERBART!!!! Grannen har fåttbort några fula granar som stod bakom uthuset så vi måste dit och jobba lite. Slita ris som fan och göra enorm brasa, men det blev bra. När jag stod och filosoferade på hällan hörde jag plötsligt måsar. Havet är öppet längre ut och där skränade de hejvilt. Sommarkänslorna vällde över mig. Genom åren har jag hunnit flytta fler gånger än man skulle kunna tro är möjligt, men stugan är betändig. Den har alltid varit där och kännts likadan. Det myllrade även av svanar överallt. Kusin frågade mig om det kändes jobbigt att vara där eftersom pappa inte kommer att vara där, men just då gjorde det inte det. Om det finns andar och de kan hålla sig kvar så är det definitivt där hans kommer att vara. Jag kommer att känna honom. Det är jag säker på. Nästa helg sätter vi på värmen där. Vi ska fråga Felix och Linus om de är sugna på att hjälpa till lite att jobba och göra stor brasa. De kommer nog att älska det. Jag vet inte hur många timmar jag spenderat vandrandes med hunden i helgen men det är en jävla massa. Roliga promenader med en extremt skitig hund då man kommer tillbaka hem. På lördagen var det fest hos världens sötaste Ida. Hon spöar alla som finns i guitar hero. Det blev även en sväng till Bodegan och det var minst sagt spännande. Jag höll på att garva ihjäl mig. Där satt jag i mjukisbyxor, tjocksockar, glasögon och skitigt hår utan minsta smink på mig medan de flesta tanter som var där hade fixat upp sig nå jävulskt. haha...jag blev bara tvugen att garva åt mig själv och åt alla andra. Något band spelade låtar. De flesta var tragiskt symboliska för byn, men så spelade de "jag ska köpa vingar för pengarna" och ingen kunde skratta med mig för de hade inte hört Lars Vegas. åååh...jag fick skratta själv somvanligt och framstå som en dåre, men det skiter jag i. Vi borrade som galningar och fick upp allt som skulle sättas fast på väggar och tak i mammas hem. Nu börjar det fan bli färdigt på allvar. Lagom till jag ska börja dra saker. Hmm...nä...inte än. Söndagen chill som fan. Trivsamt är nog nyckelordet. Jag vill till stugan. Jag är eggad på framtid igen. sommar, SRF, semester, flytt. Hmm...."det blir nog bra" som alla verkar älska att säga.
Jobba nu. Jobba mycket. Träna ikväll. Mitt favoritpass. YAY!!!!!

Upp som en sol och ner som en splattad pannkaka. Hur bra dag som helst igår. Gjorde sushi på jobbet och åt för första gången. Smask! Världens bästa recept som jag måste sno. Kom hem och bestämde mig för att äntligen handla. Gå dit gick ganska bra. Inte så värst dåliga tankar. Handla gick fint, men jag hade ingen plan och glömde typ allt. Gå hem var vedervärdigt. Tänkte de värsta jävla tankarna som jag inte ens vill ha. Jag vet dessutom att de inte stämmer, men av någon jävla anledning kom de ändå och ljög för mig. Försökte intala mig att jag är otroligt sämst och att jag inte kommer att trivas i nya lägenheten. Det kommer en nedåtgående spiral och för iväg mig med ett vrål och det känns som att jag inte kan göra någonting. Vad som utlöser den vet jag inte. Sist tänkte jag tvärt på pappas händer och vips var jag ett vrak. Den här gången handlade det mer om meningen med att köpa mat och äta mat varje jävla dag. Meningen med allt och så. Meningen med mig dessutom.
JAg kom inte fram till något svar men jag kände mig svartbränd inuti och kletig igen. Blev tvungen att skriva en lista snabbt på saker som jag kan sätta ett plus framför. Mina bröder kom som nummer ett. När jag känner mig som den ensammaste och konstigaste jävla utomjordningen som någonsin satt fot på jordens skorpa så räcker det med att prata en liten stund med någon av dem och jag kommer tillbaka. De är som mig och har samma tankar. De har känt mig sedan jag knappt fanns dessutom. I alla fall storebror. Jag älskar att han flyttat tillbaka till Sverige. Ikväll ska jag dessutom lyckas umgås med dem båda samtidigt. Det är inte illa fan. Mamma var också med på listan. De dagar hon är guld så är hon jävligt bra. Att sommarne är i antågande kom givetvis också med. Det blir varmare och varmare. Även om det inte är strålande sol nu så plågas ändå snön rejält. Sommar betyder först semester och sedan stuga. SRF kom med också. Ska få träffa snyggniklas då. Det ser jag fram emot som själva fan. Lyssna på Volbeat live kan inte heller vara fel. Jag fick höra igår att Def Leppard också ska lira. Undra hur ruttna de är?
Ja...fan...sådan är jag nuförtiden. Jag kan inte hjälpa det. Jag läste på lite om Bordeliner och det var mycket som stämde, men inte allt. Jag tror inte det är någon fara. Att sätta en sjuk-stämpel på sitt sorgearbete tror jag dessutom inte hjälper det minsta. Fuck off!!

Gick en utbildning imorse efter mitt jobbpass var över. Det var sisådär. Jag skulle lära mig att knappa in den tid jag jobbar för att redovisa till försäkringskassan på en mobil...ööh..meningsuppbyggnad som en säl..men skitsamma. Det gick inte så bra då en server vi behövde hade kraschat och dött. Vi fick dricka kaffe och umgås någon timme istället, men sen kom den igång igen. Samslös utbildning men Umeå kommun har kommit på att det är ett bra system. SÅ nu har vi fyra ställen vi ska joxa på så fort vi jobbar. Genialiskt.
Sedan tänkte jag att jag kanske skulle börja packa i ordning lite smått här hemma. Den 15 april får jag tillgång till min nya lägenhet så det var som dags. Jag hann ställa mig upp och ta fram en kartong innan opeppen slog ned i mitt huvud som en stenslägga. Istället tog jag en kopp kaffe och satte mig på hallgolvet och kände mig filosofiskt melankolisk. Det här hemmet har ju hunnit hända så mycket i. Stället jag ska till gö rmig orolig. Det känns tomt och ovänligt. Jag kanske inte kommer att trivas där alls. Ingen hälsar på och jag kommer att vara hänvisad till pelargonodling och kattavel. Jag tillät mig att krascha en aning djupare innan jag bestämde mig för att inte stelna totalt. Kontaktade lillebror och drog en kaffe nere på stan. På bussen hem gav jag mig fan på att jag skulle koncentrera mig på att se något fint, roligt, sött eller positivt på något annat sätt. Min räddning kom. Det klev på en snubbe som luktade gudomligt gott. Han satte sig dessutom framför mig med sin lukt och bjöd på den totalt. Sen satt det kille och en tjej bredvid varandra längre fram och tiittade i något som såg ut som tjocka och tråkiga böcker, men de satt och log och bläddrade frenetiskt och pratade om något som jag inte hörde. Det är underligt när jag bestämmer mig för att känna på ett sätt och lyckas göra det dessutom. Jag har ingen aning om det är för att jag lurar mig själv eller om jag verkligen lyckas. Jag skiter i vilket dessutom. En till positiv punkt är att jag fått kontakt med en gammal bekant igen också. Vi kom fram till att det var fem år sedan vi pratade med varandra. Roligt. Det är inte gjort i en handvändning att rapportera allt som hänt på de åren.
Oh well. Känner mig splittrad som en dumjävel.
Cho-ko-ko!!!