emmaohgren

Fast personligen skulle jag kalla det för ljusbeige, grönt och brunt. Men det är ju bara jag. Det är i alla fall de färger jag roat mig med i helgen. Ibland kändes det inte som att jag roade mig utan som att jag hamnat i den trettonde cirkeln i helvetet. Särskilt då vi blev färdiga 01.15 på lördag natt och bestämde oss för att gå tillbaka för att se hur lång tid det tog. Hmm...45 minuter. Vid 02 var jag inte människa längre utan snarare monster. Jag hade helt slut på energi och orkade inte ens artikulera då jag pratade. Det är sant och det var en intressant upplevelse. Men jag blir stolt över mitt hem. Mitt (än så länge) framtida hem. Jag kommer att trivas där. Det är jag nu stensäker på. Det var dessutom ett bra tag sedan jag fick panikångest..eller..gråtattack är väl bättre ord kanske. Jag kommer nog inte att sitta där själv i mitt nya hem och odla perlargoner och lukta kattpiss. Jag kommer inte att tillåta det helt enkelt. Vill jag inte vara själv så är det upp till mig att motverka det. Jag har ju världens kungligaste vänner som jag nu tänkte ge en kollektiv ursäkt till för det var en massa aktiviteter i helgen som jag hade tänkt vara med på men hann inte. Tiden försvann för mig helt enkelt. Jag har ganska lätt för att bli manisk i allt jag gör och vägrar stanna upp för att känna efter om jag överhuvudtaget orkar mer. Sedan när jag väl gör det har det gått ett dygn och jag vill bara gråta av utmattning. Ja ja! Gnäll gnäll! Men i övrigt händer det inte så mycket faktiskt. En sak i taget.
Det var en rolig fest i fredags som jag faktiskt hann fara på. Känns som hemma nere på Backstage. Alla mina vänner. Spinna!