emmaohgren

När jag skulle traska hem från storebror i fredags stötte jag på världens finaste kattunge som satt och skrek. Den fick för sig att adoptera mig och följa med mig hem. Den var underbart ljusgrå och ganska tjock. Så tillgiven att jag råkade sparka till den en gång för den ville gå nära mina fötter. Jag är egentligen ingen kattmänniska och kan aldrig ana vad de vill med sitt liv, men den här krabaten hade lätt fått följa med in om det varit minusgrader ute. Nu var det lyckligtvis inte det så jag kunde lämna den utanför dörren utan att förgås av dåligt samvete. Dem måste ju hitta hem på något sätt. Jag blev svag i själen och kände att jag kanske vill skaffa en sån där katt..men sen gick det över. Det rullade även hundprogram på TV i morse och då kände jag givetvis att jag vill ha med hundar igen att göra. Men inte äga någon. Så jag knåpade ihop ett litet anslag om att jag erbjuder mig som dagmatte om någon måste lämna sin vovve ensam mycket. Ingen dålig idé tycker jag. Det vinner ju både jag och vovven på. Kan ju bli hur bra som helst. Hejja jag. Jag är bäst.