emmaohgren

My love. Jag lyssnar ihjäl mig. Herrejävlar.
Anyway. Hade några saker att ordna med idag. Dels min fucking mobil som börjar göra slut med mig. Dels agria för jag har ingen vovve som jag ska försäkra längre och dels skaffa nya linser och sheit.
Ringde agria först så det är avklarat och hoppade sedan bort på stan.
Sedan var det dags för mobilen. Snubben i affären som såg ut som en stockholmare men inte var det plockade isär min mobbe och utbrast "oj oj oj!!". Eftersom jag inte kunde se vad han ojojoj:ade åt fick han peka. Där satt en liten röd lapp. Det var en fuktindikator. Den skulle vara vit om det var ok, rosa om det var en aning fukt och knallröd om det varit jävligt blött. Gissa vilken färg den var? Oh well. Han skällde på mig med sina ögon. Jag ville ha en ny mobil så jag kollade ut en och så började han knappa på datorn. Då visade det sig att jag hade en försäkrning mot just fukt. Man känner väl sig själv. Jag är en fuktig jävel och dessutom ett klantaschle så jag hade tydligen skaffat ett sånt. Jag har bäst koll i hela jävla världen. Detta innebar att jag skulle få en ny mobbe för endast 500 istället för 4500 kronor. Weehooo!!! MEN nu är det jul helg och shit så den kommer inte förrän på onsdag. Tills dess kan det vara en aning svårt att nå mig. Men ni som gillar mig jättemycket har ju givetvis redan tagit reda på min adress och där bor jag än.
Jag tappade tråden och ids inte leta reda på den.
Dra!

Jag är hemma igen. Looooove it. Jag tänkte egentligen åka hem igår, men jag åkte på rejäl magsjuka. Jag låg på golvet på lill-toan och skallrade och gick tydligen inte att prata med. Mamma hämtade kudde och täcket åt mig på natten för jag frös där på stengolvet. Jag kunde jävlar inte ta mig till sängen för jag kräktes hela tiden. Jag gick tillbaka till sängen en gång men då började jag hulka och rapa och lät precis som en hund gör innan den ska till att kräkas. Ja..Emman var utslagen. Någon gång hade jag tydligen gått till sängen ändå för där vaknade jag av att båda bröderna satt på sängkanten och undrade om jag ville ha coca cola och det ville jag. Sen blev det sängläge och böcker hela jävla dagen. I morse var jag råjävlamycket piggare och fick städa upp den toa som jag grisat ner på natten. Jag har bara lite ont i magen idag men annars är jag helt återställd.
Mamma bestämde sig för att använda den julklapp hon fick av oss till jul. Den bestod av en personlig shoppingassistent, en personlig chaufför och en personlig hundvakt plus lite pengar. Hon handlade kläder och jag tittade på och sa till när de satt dåligt. Hon har gått ner i vikt som fan och tror fortfarande att hon är ett berg och att inget ska passa men hon har ju fan storlek 42 nu lillmamma. Hon glömmer som bort det lite nu och då. Sen ääääääntligen hem till lägenheten. Det var lite folk här ett tag med de for ganska snabbt och jag njöt som en jävla galning.
Jag tog världens längsta dusch och sen samlade jag fram energi som jag inte trodde jag hade och använde den till att döda all tillstymelse till jul som fanns i lägenheten. Tomtejävlarnaoch allt rött är borta. Nu är det underbart kalt och svart i lägenheten igen...precis som jag vill ha det. Satan! Nu är det så där svårt att skriva igen fö rjag har äckliga långa naglar. Pallar inte med det. Huvvaligen.
Änyväjj! Jag hade energi ett tag och sen blev det film i min säng. Den sa att den saknat mig och det var så ömdesidigt så vi hånglade ett tag. Min säng är bäst.
Jag ska vara i Umeå så länge som det bara går, men sen har jag lovat att fira nyår ute i stugen igen....sucka....Egentligen, djupt inne i själen skulle jag inte kunna bry mig mindre om var jag "firar" men är jag själv så slipper jag ju anstränga mig för att låstas att allt är trevligt.
Sen har jag bestämt en sak till nästa år. Ska det ges några jävla julklappar så ska de ges den 30 december och inte innan. Jävla mellandagsrea.
Ena sekunden är jag så jävla less att jag vill ge upp och bara gråta. Nästa sekund slår det mig att jag är längre ner än botten och inte kan komma djupare. Jag kan alltså bara komma uppåt. Det kan bara bli bättre nu. Julen är över. Nyår brukar jag aldrig låta sig hypas upp till något stort. Sen börjar ett nytt år och alla är miserabla för de måste jobba/plugga och allt är normalt igen. Jag vill att det ska gå tid och den ska gå fort. Tiden läker mina sår som jag slickar frenetiskt på. Jag hittade ett dagboksinlägg som jag skrivit i fyllan hemma i byn. Det gick så här:

"Julafton -07 will go down in history. Drog till granny. Bla bla bla. Utomkroppslig upplevelse. Fysiskt närvarande och inget mer. Jag gav min kropp mat och den tog emot den. Hem och öppna julklappar. Sen satt jag och mamma och kollade vad som skulle sändas på TV. Bröderna var inne i ett annat rum och höll på att somna. Varför? FÖR ATT VI ÄR LÅSTA!!! Jag också så jag beskyller ingen. Jag konstaterar bara. Då vid typ 19 ringde släkting och frågade om vi ville komma över som en räddande ängel. Vi for dit. Där fanns det barn. Jag och en liten snubbe sjöng singstar i flera timmar. Jag dansade även styrdans men en annan släkting De kom på att nyår ute i stugan var en TOPPENJÄVLASUPERDUPER IDÈ. Vad tycker Emma? Lite bra. Mest dåligt. Sa hon det högt? Nä! Jag vet inte. Jag vill inte. Jag orkar inte. Beslutet är fattat i vuxenfylla också. Hoppas de vaknar imorgon och ångrar sig. Nu vill jag vara ifred. Min farbror ville adoptera mig och "se till att jag fick mig en bra karl". Han var på sitt vanliga kiv-humör och eftersom jag gillar att debattera kanske han ser mig som en värdig motståndare. Än så länge är jag en av de få som hjärtligt kan garva åt honom. Kalla honom kass då han är sämst, bra då han är vettig och snäll då han är bäst. Han är så äckligt lik min pappa...till det yttre. Kanske är en ny tradition grundad nu? Kanske vi firar med dom sen. Det vore lite roligt att lära känna mina kusinbarn. Cest la vie"

Jag hittade just de papperna i väskan nerknölade. Där har ni min julafton i ett nötskal. Jag kan inte vispa upp några känslor om så mitt liv satt på spel. Jag har gömt de ganska djupt nere nu. Dels för att palla och dels för att inte behöva gråta hela satans tiden. Snart kommer mitt liv att återgå till det normala och då måste jag vänja mig vid att pappa är borta. Han kommer inte att ringa och fråga om jag fortfarande tycker om honom, men det kommer jag att göra ändå. Han var en av de sanna, starka och vänligaste människorna i världen. Jag är stolt över att vara hans dotter tills den dag det är dags för mig att dö också.

Idag fick min mamma 3000 kronor av en man som också gav henne blommor. Det var inte en friare. Det var nog snarare någon som beklagade sorgen. Idag har min sorg varit ganska borta. Den har istället ersatts av en mer påtaglig fysisk smärta som hammrar på i magen. Igår när vi fick besök så satt jag i brorsans mjukisbrallor en skitig och smulig tröja, fettskalle och värmedyna på magen. Jag halvsurade framför Televisionsapparaten, men kunde inte låta bli att fnissa åt diverse roligheter på samma apparat. Grinchen är härligt arg. De flesta julfilmer handlar ju just om hat och olust. De slutar oftast i att allt ordnar sig och alla pussas men jag brukar hinna stänga av innan dess. Jag är agressiv och borde egentligen träna eller jogga för att bli trött, men jag vill inte. Sura känns bättre. Ingen hakar på min buttra stämninng heller så jag få vara här mol allena.
I själva verket är det inte så farligt som det låter. Jag är så där skumt nöjd som jag var i somras en gång. Härligt ont. Ja...det kanske finns någon anteckning någonstans som min dåvarande sinnesstämning. I övrigt sitter jag och mamma mest och kapplöser korsord. Jag sitter som en kråka för "i det häääär huset har vi minsann inga fötter på bordet. Nä veeeet du vad". (jag citerar mamma om någon undrar). Så jag måste sitta med dom på golvet och det suger ju stenhårt. Det var den första lag jag instiftade när jag flyttade hemifrån för snart 10 år sedan. Den andra lagen var att man MÅSTE ha tidningar på toan. Det får man ju inte ha här heller så nu är jag expert på vad som kan tänkas finnas i balsam och schampo.
Suck. När jag kommer hem kommer mitt liv att återgå till det normala och jag kan knappt bärga mig. Jag är så dyngless på att bo i en resväska och inte vara hemma hos mig. Det är där jag vill vara nu. Nästa år ska jag fan i mig göra något annat än detta. Jag ska bearbeta folket redan nu så kanske de har gråtit färdigt om ett år.

Imorgon ska vi stuva iväg oss till lill-tanten på Astridgården och äta för mycket mat där. Passar mig utmärkt för vi slipper laga sånt på så sätt. Vi sitter väl där i några timmar och sen får man fara hem. Weehoo! Hoppas jag får något att leka med så kvällen går fort. Jag vet att lillebror ska få ett spel med....hmm..nä jag skriver det sen för han kanske tjyvläser mig blogg. Ja...hmm..jag har fått en handduk som det står lillasyster på och den kanske inte är så rolig att leka med i så många timmar. Jag önskar jag var en hund som kunde fröjdas åt en skinnknut i timmar. Nä. Nu ska jag ta med min hunden ut på galej. Det är han och jag som gäller. Ha en dålig jul och hoppas era äckliga julklappar går sönder eller inte passar.
(fast god jul också).

Imorse var jag så nervös att jag trodde jag skulle kräkas. Jag mötte en skitskum tant när jag tog en promenad med Jilo. Jag önskade att hon skulle hoppa bort. Sen var det ändlös väntan som gällde fram till klockan 12.30. Då for vi till kapellet. Mina ben darrade så jävulskt att jag inte kunde stå upp av mig själv. Jag fick ta stöd av en vägg eller snäll släkting. Oj vad många det var att krama.
Sen följde själva ceremonin och den var jättevacker. Pappas kista stod i mitten med bårtäcket uppepå. Bredvid var en massa blommor med hälsning från olika människor. Det var cirka 45 anmälda. Jag fick slut på näsdukar för tårarna ville aldrig sluta rinna. Särskilt då Marie sjöng en vacker sång som handlade om att "en dag är jag borta men jag är alltid nära. Jag är i tårarna på din kind. Jag finns i regnet som slår mot rutan. Jag finns i fjärilen som flyger iväg" och så vidare. Pappa är med andra ord överallt och det känner jag. Vi har hittat jättefina bilder på honom i Jens telefon som en bekant skrivit ut åt oss så nu kikar han på mig från en fin ram när jag ligger och sover. Alltid med en glimt i ögat. Efter ceremonin var det fika inne i församlingsgården och det var roligt. Båda två behövs. Att först sörja rejält och sedan sluta för att umgås och prata istället. Många släktingar man inte surrat med på jättelänge. Gamla scoutkompisar visade sin respekt och höll fanan högt. Vänner till pappa och han hade inte få för så var han. Nu har vi kommit hem med en jäääävla mass mat och jag känner mig nöjd, trött, klar. Nu ligger detta i dåtiden och inte i framtiden. Det är nu jag går vidare och lär mig. Pappa är alltid kvar han syns bara inte så tydligt. Imorgon kommer lillkusinen..fast så liten är hon ju inte och jag ska se om det går att ses lite och prata om allt möjligt. Jag träffade min....tja...vad är han? Min fasters ex som fick en stroke för några år sedan. Det var roligt att prata med honom också för det har jag inte gjort sedan han fick stroken. Han var berörd som alla andra.
Ja..många tankar och de snurrar på väligt yvigt fortfarande men jag är ändå färdig med tårarna för idag.
Lilla pappa.

Det är mycket som ska delas ut av båda sakerna så det är bäst jag sätter igång.
Kvällens första ros går till Nilsson har hund som initiativtagare till grötmys med spelgruppen.
Dagens andra ros går till mig som laddat hem Svullo att kika på då jag kom hem och skulle slappa.
Dagens tredje ros går till lillebror som kom hit och drog med mig på fest. Vi for på O´learys och jag dansade röven av mig till Prodigy, Blümchen och annat smaskens.
Dagens första ris går till mig som glömde nycklarna hemma och därför inte tog mig in i lägenheten.
Dagens rosbukett ( och den är jävligt stor) går till Ida som svarade i telefon då jag hade panik och inte visste vars jag skulle ta vägen.
Dagens andra ris går till de som inte svarade i telefon då jag ringde i panik. NI måste ju för tusan hålla bättre reda på mig om jag gör såna här dumheter och inte kan ta hand om mig själv. Slappt!! Det skulle aldrig en general tillåta. Rättning i leden tills nästa gång. Lite ris går också till de som jag INTE ringde och som ändå inte tänkte på mig spontant och ringde bara för att kolla om jag eventuellt låst ute mig denna natt. Såatteh..
En ros går till lillebror som inte hunnit fara till en by och därmed inte kunna ge mig sin nyckel.
En till får han för att han hittade upp mig när jag irrade på Ålidhemsk för att hitta honom och nyckeln.
..men det största riset (som är kokat) går till mig som är en klantskalle. Men jag är nöjd och glad ändå. Klockan är ju ändå bara 04 typ och jag behövde varken sova på Idas soffa eller i trapphuset. Dumma, underbara jag.
Nu är det slut på både ris och ros. Kanske godnatt.

Även idag klev jag upp. Dagens första punkt var att ta den sista morgonpromenaden med Lotus på jäääävligt länge. Kanske någonsin. Sedan hälsade jag på en gammal vän som genomgår en svår situation också just nu. Det var så skönt att prata med henne och busa med hennes dotter. De andra hann inte komma från dagmamman innan jag drog. Nu är jag hemma i stan och djupandas ett tag. Det känns väldigt lugnt här. Skönt så inåt helvette. Jag funderar mest på att ta ett bad och kanske se en film, men då ska det vara en spännande sak.
Idag var pappas dödsannons och dödsruna med i både VF och VK. De har jag komponerat ihop själv och är faktiskt stolt över dem. På scoutavslutningen igår höll de som sagt en tyst minut för pappa och då fick jag den konstigaste känslan jag någonsin haft i bröstet. Det skakade och hissnade. Det gör det nu också med jämna mellanrum. Det pirrar som när man åker bergochdalbana, men lugnar sig efter ett tag.
Vid 18 idag kom familjen och hämtade Lotus och det känns återigen väldigt blandat. Han blev överlycklig att se pappan i den familjen och tjöt så som han gör då mamma eller jag kommer hem. Det kändes helt jävla underbart. De har därmed fått hans godkännande. Sen kommer jag att sakna krabaten, men när jag nämnde att de kan ringa om de behöver hundvakt så tände pappan till och tyckte det var en ypperlig idé. Sen då jag blir student kan jag ju disponera min egen tid mer dessutom. Då kan Lotus vara min pluggpolare nån dag.
Det ska bli skönt att sova i min egen säng inatt och inte vakna av en hund som piper eller en mamma som delar ut uppdrag. Jag ska njuta för fulla muggar och vara glad att jag är jag och att jag lever och inte är sjuk och att jag känner en jävla massa underbara människor. Ha det bra ni också.

Min pappa dog. De berättade ju att det inte var många dagar kvar så den 7/12 var vi och hälsade på honom på dagen. Då fick vi en kram allihopa och han skrattade åt något skämt som Joel drog. Han var lugn och fin och ville hem. Han hade ont så han fick en morfinspruta. Sen sa vi adjö och åkte hem till Tomtebo. Där ryade vi runt med diverse bestyr. Klockan 00.30 ungefär ringde de och sa att pappas andning var så ytlig att de ville att vi skulle komma omedelbart. Vi rusade in i en taxi och åkte till akuten. Men där stod det en tant och höll upp innerdörren i slussen till akuten så vi tog oss inte in. Tills sist hittade Joel någon polis som kutade runt och öppnade åt oss. Väl uppe på våning nio möttes vi av en sköterska som sa att han avled för fyra minuter sedan. Den tid det tog för oss att få kärringjäveln att släppa dörrjäveln. Men det kanske inte gör någonting för inne i pappas sal låg han så bekvämt på sidan och såg så fridfull ut. Inte tillrättalagt som de kan göra på rygg med armarna i kors. Han var fortfarande varm också. Det konstiga var att på armen som låg över magen tickade hans armbandsur vidare. Det stod på 01:21 då vi kom in. En överväldigande och utomjordisk sorg grep tag i oss alla. Jag tänker inte ens försöka beskriva den i ord för det går ändå inte. Ofattbart var det bara. Att han var så stilla och hans bröst inte hävdes av andetag längre. Det skulle inte göra det mer heller. Efter någon timme kom det svåraste; att lämna honom. Vetskapen att jag aldrig mer skulle se hans ansikte eller röra hans hud eller få en kram eller håra honom prata, andas...det ville jag helt enkelt inte. Men jag blev tvungen. Hur gör man? Hur mycket kan en människa gråta? Oj vad vi höll hårt i varandra och alla tänkte samma sak. "Sov gott farsan. Vi syns i Nangijala".

Alla praktiska detaljer som följde och fortfarande håller på är också makabra. Ibland väljer min hjärna att tänka att det är någon annan vi planerar för och inte pappa. Bara att han är på semseter och kommer snart. Vilken kista? Vilka blommor? Vilken dag ska begravningen vara och vad ska vi bjuda på att äta? Förstår ni att det känns konstigt. Mamma och jag föröker tänka på hur pappa ville ha det. Han var inte den som fixade stora tillställningar och det blir det inte nu heller. Bårtäcke istället för en massa blommor. Kremering istället för begravning. Nu känns det som att jag skrivit detta tidigare, men i så fall kommer det igen.
Ikväll är det scoutavslutning i kyrkan och de ska hålla en tyst minut för pappa så dit ska jag gå för det vill jag. Jag vill också titta i kyrkan igen. Det var ett tag sedan.
Livet utan pappa kommer att bli konstigt. Minneslunden här i byn är underbart vacker. Där kommer jag att sitta när jag känner för det. Men i mina tankar finns pappa mer ute i stugan än i minneslunden. Der finns han spirituellt.
Nu är det bara resten kvar innan ....innan vaddå?..innan allt annat. Att ställa om sig. Att fortsätta. Att ändå kliva upp varje dag. Så ser livet och döden ut.

Min pappa är döende nu och har bara några dagar kvar att leva. Nu har lever och njure lagt av totalt och vätskan i buken blir bra mer och mer. Vi åkte i ilfart till lasarettet för att sitta hos honom en stund. När vi kom dit mötte vi av något märkligt och skrämmande. Det var strömavbrott i nästan hela sjukhuset. Centralhallen var mycket komplicerad att orientera sig fram i och vi fick hålla varandra i hand för att inte tappa bort varandra. Sen ligger pappa på nionde våningen så det var bara att traska i trappor. Väl uppe möte vi av en läkare som berättar hur det är. Vet ni vad det märkliga är? Jag gråter inte. Jag grät då jag var inne hos pappa för det var tungt, men nu efteråt känner jag mig lugn. Jag har ingen aning om det beror på chock eller för att jag redan sagt adjö till honom så många gånger under en månad. Jag grät inte heller när en familj hämtat Lotus idag för att han ska få testa bo där. Jag är bara lugn. Dottern i familjen är eggad och liten. Pappan i familjen gillade Lotus direkt och satte honom i sitt knä där Lotus satt snällt och lydigt. På söndag får jag tillbaka honom tvärt för att de kunde inte ta honom förrän vecka 50. De ska ordna med alla hundsaker innan och det känns bra att de inte tar så lätt på hundägandet. Jilo kommer att bli kvar hos mamma och det tycker jag är underbart. Är man hundmänniska så är man. Sen hände en till konstig grej. En släkting kom in på pappas sal. Hon gick fel och märkte att vi satt där. Hon visste inte alls hur det var med pappa men hade ändå tänkt på oss igår. Hon blev helt bestört och höll nästan på att bli kristen eller åtminstonde spirituell. Hon stannade och pratade med oss en lång stund. Förr i tiden då jag var typ 12 år firade vi alltid midsommar ute i Mullsjö med tjocka släkten. Det var en jävla massa människor som sov över överallt. Mamma var också där som liten och minns lika mycket barndom som jag. Släktingen bjöd in oss för att fira där nästa år. År 2005 dog det tre kvinnor i min släkt som brukade hålla i själva midsommarfirande. En av ALS, en av cancer och en drunknade. Sedan dess har det inte varit sig riktigt likt där ute. Hon blev skitglad då vi sa att det nog blir så att vi kommer ut dit. Hellre det än att sitta i stugan och gråta för att pappa inte är där..och kommer aldrig mer att vara där. En mycket mycket mycket märklig dag. Alla är mer samlade än vi någonsin varit under hela denna resa. Det känns nästan skönt att sjukdommen är över och att döden får komma. Har han ont ska han bara få mer morfin. Sen har jag bestämt mig (och det gjorde jag redan igår) att varje farsdag framöver så ska jag ge mig själv en extra present i form av en lyxig massage. Annars tror jag att den dagen kommer att bli jävlig. Istället ska jag göra något som pappa hade velat, nämligen försöka må bra. Så ser det ut.

Jag jag verkligen orka skriva här också? Jag piltar ner bokstäver överallt ju känns det som. Förra inlägget var deppigt. Jag vet. Jag var också fruktansvärt deppig. Det är så med sorg. Prova på det någon gång och ni kommer att känna samma sak. Just denna stund som jag befinner mig i nu är positivare. Trött, men positiv. Igår när jag hade ha träff med en psykolog frågade hon mig om något som jag bara nämnde i förbifarten när jag raddade upp all skit som händer just nu. Hon frågade hur det kändes för mig då min mamma fick hjärtattack. Herrejävlar! Det har jag inte ens tänkt på. Nu var det här många år sedan men jag minns att jag tog med mig lillebror in till mitt rum och stängde dörren. Sen minns jag inget mer. Jag var nog inte borta från skolan eller så..eller var jag det? Helt allvarligt så minns jag inte. Sen åker vi och hälsar på henne på ett hälsohem där hon fick gå för att försöka skola om sitt leverne och minska stressmomenten. Så var det med det. Det känns faktiskt skumt.Det kanske beror på att jag i smyg tyckte det var skönt att hon "gick in i väggen" och blev tvungen att stanna upp för hon var.....smått..hysterisk. Väldigt arg och väldigt ofta. Sen blev hon snäll den arma människan. Ja...det finns många långa historier som rör min mamma men de ska jag inte dra här. Jag bearbetar dem på annat håll istället. Pappasituationen har jag tänkt på så lite som möjligt idag och det gick förvånandsvärt bra. Så även om jag egentligen vill bygga bo i lägenheten och aldrig mer lämna den för det känns för jobbigt så är det bättre att riskera att möta någon som tittar på mig med hundögon och ser ledsen ut och frågar; hur ääääääär det? Jahapp...den där meningen blev ju helt jävla sepe men det jag menar är att det är ok att vara ledsen även om jag skulle råka befinna mig på en buss eller mitt på stan eller på ett möte. Vill någon krama om mig så får jag bara säga som det är att jag är mitt uppe i en jävligt jobbig situation.PUNKT! Inte försöka förklara med typ .."men det blir nog bättre snart. Det är ändå så tråkigt att gråta". Tjohejsanhoppsan så blev jag mirakulöst glad igen. Nopes! Funkar inte så. Anywho! Livet drabbar oss alla med olika ingridienser och det är de värsta sammandrabbningarna och misslyckandena som man lär sig mest av. Så är det.

Jag har blivit sjuk ...igen. Det känns som att jag var det nyss för det är samma sjukdom. Ont i halsen och kan knappt svälja. Jag kanske kan bli cool och endast spotta hädanefter. Sov som en kratta i natt och blev så jävla satans rädd då jag hörde någon som slet i dörren men sen måste jag ha somnat för jag hörde inget mer. Då jag vaknade senare såg jag att det lyste i hallen och då blev jag rädd igen. Så jag traskade upp. Tänkte kanske överrumpla inbrottstjuvarna med en nakenchock för jag glömde klä på mig. Så smög jag ut i hallen och märkte att lillebror hade kommit hem. Han skulle egentligen inte göra det så det var kanske därför jag reagerade. När jag nämnde att jag blev så rädd då han kom hem i natt förklarade han att det var endast en timme sedan han kom hem. Jag såg nog för konstiga fimmer innan jag somnade igår för jag drömde att jag var på ett skepp som hade burar med monsterdjur i. Innanför dem hade vi en massa människor i sängar som skulle fungera som något slags populationsmaskiner. Jag antar att människosläktet var utdött och vi skulle rädda dem. Givetvis ska någon gå in till ett monster i buren för att göra något och han blir attakerad så jag dödar både monstret och människan. En jävla massa blod överallt, men i drömmen är jag van vid det så jag reagerar inte. Jag tycker bara det är onödigt och jobbigt.
Med detta i åtanke är det kanske bra att jag äntligen bokat tid hos psykolog eller kurator ikväll. Jag vet inte riktigt vilken titel hon har som jag ska prata med. De var jävligt snabba med att hitta hjälp de där Falc Heathcare. Det gillar jag. Igår var ingen bra dag heller. Jag försökte prata med mamma med nagativt resultat. Jag hälsade på pappa och kunde konstatera att han inte är bättre..snarare sämre. Sen är det tre dagar kvar innan min älskade Lotus ska få testa en ny familj och det svider som satan. Varenda gång jag ser ett snällt sjur som visar lojalitet och är gosigt kommer jag att kräkas.
Imorse ringde också en arbetskamrat och frågade om jag ville följa på en föreläsning imorgon om självkänsla. Den är Mia Törnblom. Jag antar att det blir bra för jag sa då att jag ville hänka.
Nu ska jag ta tempen och efter det eventuellt knapra någon alvedon.

Försöker ladda hem julsånger men det känns mest bara skumt. Jag dras mer till låtar och Cky´s shitty christmas och sånt. Orkar inte med trala la la oj vad vi har det bra och myser-sånger. Jag har också gjort flertaliga försök att hitta recept på sölen på interet men de tror bara att jag menar "solen" och ger mig sidor dit. Inte heller går det att leta på blöta för då dyker det upp text om våta saker. Men egentligen borde det inte vara så jävla komplicerat. Koka buljong (vilken buljong?) och stoppa ner tunnbröd tvärt och servera med smör. Voila! Men nu har tiden stannat. Jag blev så tom igår efter att ha skrivit 10 sidor dagbok för att få struktur. Pennan blödde och nacken värkte men jag fick fan ner allt fram till nutid i nåsånär ordning.

Jag har varit på min första sittning. Den jag varit på när jag jobbat räknas givetvis inte. Det var roligt och konstigt. Jag har absolut inte uppfattat syftet med bordsherrar och dylikt förut och jag hade egentligen två stycken på sittningen men ingen jävel servade mig. Vad i fan?!??! En av dem frågade dock om jag ville ha snaps men som kvinna i 2007-talets Sverige svarade jag givetvis "nej" eftersom jag inte var sugen på rohypnol just då. Well well. Att det var tänkt att han faktiskt skulle bjuda mig kom inte ens för mig. Men vaffan. Jag klarade mig ändå. Jag hade ändå inte tänkt bli så full som så många blev på den sittningen. Sen följde sedvanlig discodans och styrdans. DJ-snubben var inte min favvo..men de är de så sällan att jag är jävligt van. En annan vän som är min favvo DJ i hela världen har beslutat sig fö ratt lägga ner och det tycker jag är bra...eftersom det finns bakomliggande orsaker som jag inte tänker skriva om här. Men någon annan tar säkert över och lirar metal åt mig...och nej; jag tänker inte ta över. Det vill jag inte. När jag slutar som personlig assistent senare tänker jag sätta upp ego-skylten ett tag och inte existera ett enda piss för någon annan som jag inte känner för. Så det så! Jag låter barsk tycker jag. Det är mäktigt. Idag har jag köpt två klänningar eftersom jag kände för det. Den ena har hängslen och ser söt ut. Jag gillar söt ibland. Jag var ganska söt på sittninge för jag hade på mig sekreterar outfit typ. Det var roligt. Klä upp sig is the shit när man känner för det.

På fredag ska det komma en människa och ta min hund. Jag har sälln varit så kluven som nu. Det ger mig glädje och sorg i den största soppan jag någonsin upplevt. Mest troligt kommer det att kännas bättre då jag får träffa familjen. De har en dotter som är 8 år och hon kommer nog att älska vovven. Jag klarar inte riktigt av att behandla något annat scenario. Uppfödaren (som är en förbannat underbar människa) ska fortsätta ha kontakt med den familjen eftersom hon vill ha koll på vad som händer med alla "hennes hundar". Det känns tryggt för mig också eftersom jag kommer att fortsätta ha kontakt med henne. Fy fan vilken röra. Jag vill aldrig någonsin mer skaffa husdjur. Aldrig aldrig aldrig. Då får någon annan skaffa och så kan jag låna det då jag vill och har tid. Så måste det bli. Jag kanske ska bli professionell hundgåare och så betalar folk mig pengar för att jag rastar och leker med deras jyckar. Det kan inte vara helt jävla fel. Ja...en idé jag sparar till senare. Just nu är det en annan minut som är aktuell. Möte idag med jobbet gick bra. Min chef gav mig ledigt i en vecka till innan jag ska försöka jobba igen. Det borde gå bra i två veckor innan min jul ledighet. Sen har jag fortfarande framtida studier som ger mig pepp. Det är spännande att ändra sin livssituation med jämna mellanrum. Det är min hobby.
Nu ska jag sätta mig ner och skriva tills fingrarna blöder. Om någon undrar mår jag ganska ok förövrigt. Det gäller att hålla huvudet kallt och inte freaka ut. Jag tror jag ska låta Eddie Izzard underhålla mig ett tag nu och boka lite träning till imorgon för jag är vek som en sparris.