Begravningen

Imorse var jag så nervös att jag trodde jag skulle kräkas. Jag mötte en skitskum tant när jag tog en promenad med Jilo. Jag önskade att hon skulle hoppa bort. Sen var det ändlös väntan som gällde fram till klockan 12.30. Då for vi till kapellet. Mina ben darrade så jävulskt att jag inte kunde stå upp av mig själv. Jag fick ta stöd av en vägg eller snäll släkting. Oj vad många det var att krama.
Sen följde själva ceremonin och den var jättevacker. Pappas kista stod i mitten med bårtäcket uppepå. Bredvid var en massa blommor med hälsning från olika människor. Det var cirka 45 anmälda. Jag fick slut på näsdukar för tårarna ville aldrig sluta rinna. Särskilt då Marie sjöng en vacker sång som handlade om att "en dag är jag borta men jag är alltid nära. Jag är i tårarna på din kind. Jag finns i regnet som slår mot rutan. Jag finns i fjärilen som flyger iväg" och så vidare. Pappa är med andra ord överallt och det känner jag. Vi har hittat jättefina bilder på honom i Jens telefon som en bekant skrivit ut åt oss så nu kikar han på mig från en fin ram när jag ligger och sover. Alltid med en glimt i ögat. Efter ceremonin var det fika inne i församlingsgården och det var roligt. Båda två behövs. Att först sörja rejält och sedan sluta för att umgås och prata istället. Många släktingar man inte surrat med på jättelänge. Gamla scoutkompisar visade sin respekt och höll fanan högt. Vänner till pappa och han hade inte få för så var han. Nu har vi kommit hem med en jäääävla mass mat och jag känner mig nöjd, trött, klar. Nu ligger detta i dåtiden och inte i framtiden. Det är nu jag går vidare och lär mig. Pappa är alltid kvar han syns bara inte så tydligt. Imorgon kommer lillkusinen..fast så liten är hon ju inte och jag ska se om det går att ses lite och prata om allt möjligt. Jag träffade min....tja...vad är han? Min fasters ex som fick en stroke för några år sedan. Det var roligt att prata med honom också för det har jag inte gjort sedan han fick stroken. Han var berörd som alla andra.
Ja..många tankar och de snurrar på väligt yvigt fortfarande men jag är ändå färdig med tårarna för idag.
Lilla pappa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0