emmaohgren

Verkar som att epidemin nått alla nu. Ringde en kompis vars pojkvän fått den aggressiva varianten. Han verkar vara lite på bättringsvägen i alla fall. Mamma har pratat med pappa idag. Han är i alla fall vaken. Hur mår jag? Jag vägrar fortfarande känna efter. Jag jobbar extra istället. Hur klarar man av att ens föräldrar dör? Hur kommer man över det? Hur kommer man över att ens syskon dör eller kompisar? Jag har inte varit med om det. Inte ens i närheten. Hur gör folk? "Komma över" kanske inte ens är rätt ord. Jag hatar döden och kommer aldrig någonsin att komma överens med den. En gång försökte min psykologilärare att prata med mig angående mina känslor inför det oundvikliga. Hon trodde att hon gav mig stryrka, men det tycker inte jag. Hon frågade om jag var rädd innan jag föddes. När jag sa att jag inte var det så jämförde hon det med att dö och tyckte det var samma sak. Men innan jag var född hade jag ju inte existerat. Kanske är det bara egoism. Inte för världens skull för att jag skulle vara så jävla toppen. Mer för att jag inte kommer överens med tanken att bara inte existera längre. Bara vara helt jävla borta. Dessutom är nyckelordet oundvikligt. Hur klarar man av en svår sjukdom som sätter förkortad gräns på ens livslängd? Jag är rädd att jag inte skulle vara stark nog. Se det fina i livet och sånt helvette. Människor har klarat av det förut och kommer att fortsätta med det med varierande resultat. Hur orkade mamma med när morfar dog? Det måste finnas någon kärna eller essens som man kan hålla fast vid. Skulle det vara kärlek då? Jag vill inte vara rädd och svag. Jag vill vara tvärtom men det är riktigt svårt och jag är förbannat trött på krampklumpen i halsen.