emmaohgren

För tredje gången och av olika anledningar kommer jag hem till min lägenhet och går bara runt i rummen och låter tankarna skölja över mig ohejdat. Så mycket på fyra år i denna lägenhet. Hoppas det kommer roligare minnen i nya lägenheten. Den här har jag fått nog av. Jag hoppas att de sorgliga, jobbiga minnena lämnar skärvor kvar här så de inte är lika vassa på nya adressen. Nu längtar jag till att gå runt på nya stället och bara känna efter där istället. Alla rum här är så tomma och ekar sorg. Trots att solen skiner genom fönstren kan den inte bränna bort allt. 2008 kan omöjligt bli lika värdelös som 2007 var. Det finns inte en chans. Jag borde anteckna ner dem alla och bearbeta kring dem allihopa med det får givetvis bli i ett annat forum. Absolut jävla helst av allt vill jag dränka mig i alkohol och tv-spel nu. Bara spela och döva hjärnan. Åtminstonde sluddra till den. Men jag vet att jag tar mig igenom. Jag bara vet det. Hur märkligt det än må låta så är jag viss om det. Om man får frågan om man vill fortsätta leva så är mitt svar otvivelaktigt ja. Jag har kommit över saker förut. Inte just död då men annat som svärtat ner hjärtat och sotat ner det totalt. Det är därför dagböcker är guld värt. Bläddra tillbaka och titta över det som jag absolut trodde skulle ärra mig för livet och som inte satt minsta lilla spår i slutänden. Det är verkligen som att tappa fotfästet medan du klättrar upp för en slipprig brant som ska föreställa livet. Du kämpar febrilt för att återfå balansen och hitta något nytt att lita på att det håller. Du kan ju också släppa taget och låta dig själv falla. Det är svårt att fokusera blicken i panik för att få överblick på det som är mest logiskt. Rätt som det är får du säkert tag på något som hjälper dig upp. Med skakiga ben fortsätter du mot toppen...om du vill.